Kungliga Operan shows hole i Der ferne Klang
Nervöst sneglar jag upp mot Kungliga Operans vackra ljuskrona. Det är fredagen den trettonde och vad som helst kan ju hända, särskilt om det är nypremiär för Der ferne klang (Klangen i fjärran), Christof Loys uppsättning från 2019 av Franz Schrekers. Men fantomen ska skona havet av pensionärer på parketten för att istället stjäla all dekor. Scenen ska kännas naken under hela föreställningen och jag kommer att känna mig pervers över att ens lägga blicken på den. Precis som huvudkaraktären Grete (magnifikt sjungen av Agneta Eichenholz) inser att hennes enda tillgång är hennes skönhet, kön och sexualitet, kommer Operans proscenium ogenerat gapa tomt och show hole.
Två gånger blir Grete sviken av sin enda kärlek Fritz (Ian Koziara) som lämnar henne för att söka efter den perfekta klangen och bli en känd kompositör (undrar om de hade liknande diskussioner om verk och person à la Amanda Romare och Lena Andersson i förra sekelskiftets Wien gällande deras kompositörer?). Varje akt hoppar ett steg i framtiden då Grete luras in i prostitution och tillslut återförenas med Fritz som alldeles för sent finner att klangen bara finns i samband med deras möte.
Scenograf Raimund Ofreo Voigt har verkligen snålat med materialet och färgerna för att istället fläska på med figuranter och kobenta körsångare som dekor. Det vimlar av människor på scen men vilket ger ett okoordinerat intryck. När Grete blivit lämnad för första gången så rymmer hon och klär av sig i en tät och mystisk skog. Usch, opera är så snuskigt! Frackklädda män stryker långsamt omkring bland träden, musiken tvingar sinnet att uppleva scenen som något mellan verklighet, teater och sinnesrubbning. Hålet står i blom!
Det är särskilt scenografin i tredje akten som är tråkigast. Likt en död och kall naken människokropp man kan servera sushi på så består scenrummet bara av en vit bentolåda som trycker fram sångarna som små nigiribitar, snålt med bara ris och sjögräs (kostymören Barbara Drosihn är verkligen tokig i frack och svartvitt, en estetik mer i Melania Trumps smak än min egen). När lådan väl försvinner återstår bara tomrum. Minimalismen tråkar ut ögat som svälter efter något intressantare. Dirigenten John Fiore nämner i programbladet att musiken får honom att tänka på Schrekers samtida jugendkonstnärer; Klimt och Mucha. Men inget av det finns på scen så man kan lika gärna blunda och ägna tankarna åt musiken.
Musiken! I Der ferne klang finns inslag av vackra stycken och pampiga intermezzon. Men det är när sången tar vid som atonalitet och svårare, nästan psykologiskt intensiv ljudkonst gör att publiken måste jobba hårdare för att förstå vad det är frågan om. Det är subtila känslor som karaktärerna känner mellan de vanliga operakänslorna som åtrå, kärlek och förtvivlan.
När föreställningen är klar så är man under applådtacket på parkett inlåst i sju outhärdliga minuter. Mina händer domnar av de tafatta och falska applåderna. Det är faktiskt ett stort problem på Kungliga Operan att de inte kan hålla ner tiden för applådtacket. Alla på scen ska tackas, alla miljarder personer som varit en del av det nästan Moulin Rouge-ska spektaklet (utan dekor) ska duscha i en salva eller två. Jag tar i lite hårdare när orkestern applåderas, den nästintill disharmoniska musiken till trots så har de levererat njutbara stycken, särskilt orkestermellanspelet i akt tre. Pensionärerna flyr ut till garderoben för att slippa köa. Jag är sugen på rå fisk.
Der ferne Klang spelas på Kungliga Operan fram till 14 mars
