Kultursidorna har missat höstens litterära skräll
Årets Augustnomineringar kallas förutsägbara och duktiga. Men i jippot gömmer sig en skräll: Magnus Dahlströms roman Vinter. Den förtjänar att vinna, skiver Amandus Gustafsson.
När de nominerade namnen släpptes i måndags var stämningen avmätt. Kultursidorna avfärdade snabbt Augustpriset 2026 som ett ”uppsamlingsår” (DN) eller kallade nomineringarna ”förutsägbara och lite duktiga” (Aftonbladet).
Men vad jag sett ignorerar alla den stora skrällen i sammanhanget: nomineringen av Magnus Dahlströms roman Vinter. Att rikta sådant ljus mot en författare som fört en obskyr tillvaro i svensk litteratur sedan 1990-talet är rentav en radikal handling.
Vinter är en fängslande roman om ett framtida Sverige med genomsnittstemperatur på 40 minus. Där styr pappa Staten ett paternalistiskt klassamhälle med väl isolerade lägenhetshus och medborgarlön. Som ofta med Dahlström börjar det i grått, med en tandläkare till huvudkaraktär. Sedan sker oförklarliga saker. Något gotiskt mardrömslikt fastnar i en mans plog. En kvinna plågas av visioner om en övergiven och bortglömd tvillingdotter fast under isen.
Precis som årstiden är språket kallt, benigt och suggestivt. Och likt den dahlströmska prosan glider den här nomineringen in subliminalt, som en undervattensström. Kanske är det bara möjligheten att klistra på etiketter som ”spänning” eller ”dystopi” som har gjort romanen säljbar. Bra, i så fall.
Magnus Dahlström är mest känd som isande dramatiker. Men sedan 2011 har han återvänt som produktiv romanförfattare. De hittills sju verken får idel lovord av kritiker men läses av få. Eller har de som läser svårt att föra vidare vad de läst. I Dahlströms prosa sker allt under ytan. Vad som faktiskt händer är mindre viktigt än hur karaktärernas sinnesintryck skruvas till extrema former. Dahlström skriver själva verklighetens glapp i världen.
Därmed inte sagt att han inte har fått sina chanser. 1993 nominerades han för första gången, för romanen Nedkomst. Då vann Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. Nu borde Dahlström få revansch.
Men att det skulle handla om en ”duktig” sorts författare är fel. Böckerna är krävande, ja, men ointresserade av bekräftelse. Snarare tillhör Dahlströms persona den otillgängliga kategorin. Han är motsatsen till nomineringar som Klas Östergren eller Karolina Ramqvist, synliga och pratglada i offentligheten. När Dahlström häromåret lockades upp till Littfest i Umeå blev författarsamtalet en plågsamt fåordig affär där publiken skruvade på sig i de långa tystnaderna.
Självklart har kultursidorna en poäng i sin mättnad. Med största sannolikhet kommer Dahlström inte att vinna och nomineringen är därför mer gest än handling. Men även en gest kan vara ett hoppingivande tecken. Kanske, bara kanske, håller ett av våra mest säregna författarskap på att tina fram igen.
