Kulturministern får råttansikte på Brunnsgatan 4
Inne i den lilla potatiskällaren som utgör Teater Brunnsgatan Fyra slår jag vad med mig själv om att föreställningen med det långa namnet Ska min kropp av vetebröd sakna mig när jag är död? ska vara under en timme. Om den är det ska jag köpa mig en bit brownie på 7-Eleven. Förlorar jag vadet blir den en lussekatt – ew! Men jag tänker att inte ska väl Martina Montelius, föreställningens manusförfattare och regissör, svika mig. På programbladet står det ”ca. 1 timme och 20 minuter, utan paus”. Hm, vi få väl se!
Och se fick vi! Framförallt fick vi uppleva Ia Langhammer. Vilken fantastisk skådespelare hon är, trygg på ett sätt som om hon var min mormor, en mormor till hela publiken men som chockar med en kraft som inte är direkt ungdomlig utan grundad i erfarenhet. Pjäsen är lekfull men Langhammers lek är på allvar. Det börjar med att hon på scenen rullar ut en slags styvkjol med tillhörande klosett. Vi får utstå några pinsamma minuter av pruttljud och på klassiskt Montelius-vis berättar det något.
Pruttljuden och det verkliga spolandet i rören från lägenheterna ovanför är hälsningar och en kommunikation som skall komma att snea ut i en sinnlig fantasi där Langhammer får gestalta; ömsom Allan Edwall (Teater Brunnsgatan Fyras grundare) ömsom Kristina Lugn (Martina Montelius egen mor och här på KULT Magasins scenkonstsida; månadens dramatiker) samt kulturministern Parisa Liljestrand – pjäsens antagonist.
För snart ett år sedan påminde Expressen om det stora scoopet från 2022 om politikers spellistor på Spotify. Parisa Liljestrand blev särskilt utpekad för sin musiklista med namnet ”Milfmamman”. Det pirrar till ordentligt av bara tanken på vilka sexiga låtar som kan finnas i den listan. Jag tänker mig “The Sign” av Ace of Base (fast det var tydligen mer David Guetta). Kulturmedia är besatta av Liljestrand. Allt som är klandervärt är av intresse och Martina Montelius, som ibland själv skriver för Expressen, är nu igång med att själv svinga sleven i sin egen pjäs.
Helt opåkallat och onödigt måste jag ändå mena att det snarare är Montelius som är Milfmamman, med sina beslöjade ögon och sin lite lätt slappa underkäke påminner hon mig om djurrikets sexigaste djur, nämligen kamelen. Gestaltningen av kulturministern som en dum råtta är dock träffande – och då går jag bara på utseende. Men det är inte kul, det är något annat. Kanske är det desperat? En desperation som gestaltas med ett oerhört lugn. Det är nästan nonchalant att så lugnt gestalta sin egen undergång. Jag tänker mig Martina Montelius som en självgod ost, kanske en emmentaler, som långsamt äts upp.
Som en korkad bimbo gestaltas Parisa Liljestrand i Ska min kropp av vetebröd sakna mig när jag är död? och det görs särskilt tydligt i den fruktlösa dialog hon har med Allan Edwall och Kristina Lugn, ingen av dem kan förstå vad det är hon säger och kan inte heller själva nå fram, då de är två människor som är diametralt olika Liljestrand. Det är detta som pjäsen handlar om, lite krasst sagt, att det finns de som måste utöva konst, för att de besitter det, själsligt. Desperation kan vara vackert, och när man förstår att det skiljer något väsentligt mellan de båda lägren så uppenbarar sig en horisont. En insikt om konstens latenta psykosomatiska hälsofördelar – den stora frågan är tyvärr om botemedlet är för alla? Kan Martina Montelius bota Parisa Liljestrand?
På 56 minuter är det Ia Langhammer som botar oss alla, en ensam skådespelare på scenen. Hon är stjärnan och höjer Montelius text till en nivå som gör att det stora kriget mellan kultur och kulturminister vinns på walkover. Som råttan är hon bra, som Kristina Lugn är hon vacker och rolig, som Allan Edwall är hon fenomenal. Som teatern är hon självklar. Jag kan inget annat än lämna teatern i förundran, mot 7-Eleven!
SKA MIN KROPP AV VETEBRÖD SAKNA MIG NÄR JAG ÄR DÖD spelas på Teater brunnsgatan 4 till den 10 januari
