Kulturhuset Stadsteatern tjuvkikar in i ett förbjudet rum

När Kulturhuset Stadsteaterns golden boy Alexander Mørk-Eidem tar sig an landsmannen Arne Lygres dramatik gör han det långt ifrån den publikfriande teater som kommit att bli hans adelsmärke – på gott och ont.

Fläskiga ensembler, storslagna scenografier och ett tilltal som passar hela familjen har kommit att bli de framgångsrecept som tydligast definierat Mørk-Eidems gärning på Kulturhuset Stadsteatern. Med uppsättningar som De tre musketörerna, Djungelboken och Alltid vara vi har han förvandlat Stora scen till ett lättillgängligt nöjesfält som ofta satt lapp på lucka. Förväntar man sig att bli överrumplad på ett liknande sätt i I vårt ställe på Klarascenen blir man nog minst sagt besviken. Det är istället i de små yttringarna som denna uppsättning berör och bjuder in till ett avskalat men tryggt rum där vänskapen står i centrum.

Medelålderskvinnan Astrid (Marie Richardson) bor ensam i sin villa efter att hennes mor gått bort, hon avskyr ensamheten och umgås därför med sin nyfunna vän Sara (Elisabeth Carlsson) som hon delade en chokladkaka med på en promenad. Okritiskt betraktar de sin vänskap som ett dumt men vackert kärlekspar, något som omkullkastas då Eva (Louise Peterhoff) gör entré, Astrids gamla bästis som klippt vänskapsbanden då det blev “för mycket”. Under föreställningens dryga två timmar förs samtal om relationerna som både räddat och stukat, skadat och läkt. Den hjärtekrossade sonen som flyttar hem till mammas källare, den åldrade fadern som funnit kärleken i en man på hemmet, de döda föräldrarna som plötsligt en dag försvann tillhör alla sidokaraktärer som det ibland pratas om och ibland med. Det är med stor skicklighet som ensemblen växlar mellan karaktärer på ett sätt som är tydligt utan att stoppa upp den allt igenom rytmiska tillställningen. 

Vänskapen behandlas i ensemblens trygga grepp både omsorgsfullt och nyanserat. Elisabet Carlsson står för en välbehövlig komisk timing, Marie Richardson för en underbar oförutsägbarhet där värme varvas med plötsliga utfall (Mommy issues trigger warning).  I och med Louise Peterhoffs intåg som den impulsiva vännen Eva hittar uppsättningen sin riktning genom den komiska och spännande konflikten som uppstår då de båda väninnorna tävlar om Astrids vänskap. Det blir snabbt genant då man tittar in i ett rum som känns förbjudet, ett rum där vänskapens missunnsamma och småsinta sidor tillåts ta lika mycket utrymme som de vackra. Gossip-faktorn är med andra ord hög och det är inte utan självrannsakan man lämnar salongen.

Vägen in i Lygres lingvistiska värld är inte helt tröskelfri. Språket gör inga vidare anspråk på realism trots att spelstilen i övrigt drar åt det naturalistiska, en krock som inledelsevis resulterar i en kantighet men som snart tack vare en kompetent ensemble blir till ett förhöjt, rent språk som på många sätt är att föredra mot det realistiska. Med korthuggna repliker, upprepningar och konstateranden om vad som pågår, är det lätt att tankarna förs till landsmannen Fosse och hans säregna språkvärld. Innehållsmässigt skulle de båda dock kunna ses som motsatser. Där Fosse skalar av människan från dess karaktär genom att avlägsna attribut som namn, ålder och social status gör Lygre det motsatta. “Vad gör en människa unik?” är den första frågan som föreställningen lyfter. Namn, intressen och våra unika relationer till varandra bereds plats och broderas ut. 

Om man tvunget ska likna dramat vid en annan norrbagge ligger bioaktuella Joachim Triers (Sentimental Values) humanistiska berättande betydligt närmare till hands. Den nyckfulla, moderna människan som navigerar med stort hjärta men utan verklig kompass. Det hela berättat med glimten i ögat och med ett stort mått av förståelse för mänskliga tillkortakommanden. Människan som står kvar med sina relationer till andra då det varken finns någon gud eller ideologi kvar att se upp till. Vi är våra relationer men vi är också olika relationer, något som gör att det aldrig är för sent att ångra sig och göra om. 

Tyvärr stagnerar uppsättningen bitvis i Kay Pollak-doftande resonemang om vikten av att vara tacksam gentemot sina vänner, något som skulle kunna ses som medvetna cringe-inslag men som främst får föreställningen att tappa tempo och vitalitet. Det är i de återhållsamma inre dialogerna som det blir som mest drabbande, en monolog om minnet av att dricka kaffe med sin mamma räcker för att öppna upp en avgrund om vad det innebär att både älska och hata någon, om att vara sina relationer och att vara människa.