KULT Magasin är tillbaka
Vid den här tiden på året hade jag planerat att blicka bakåt. Få ett grepp om hur det här kulturåret lyckats bli en så fatal blandning av tragik och komik, hålla upp ett finger i luften och försöka sia om vilka vindar som skulle fortsätta blåsa under 2026. Säga något om den tröttsamma popdebatten på kultursidorna, eller sammanfatta året i ett vykort; om jag skulle visualisera 2025 i en enda bild, hade den bestått av Katy Perry i en rymdraket, svältande barn och en AI-genererad Donald Trump. En smaklös kombination, från ett smaklöst år. Jag hade kanske skrivit om läget för kulturen i Sverige, om nedläggningen av lokaler och kulturstöd och om vårt eget arbete på KULT Magasin, om vad en liten tidning kan göra för att hålla kulturen vid liv.
Men istället gick vi från kulturtidning till kryptomining.
Det här året blev inte som någon av oss hade tänkt sig.
Låt oss därför spola tillbaka lite. För två veckor sedan blev vår hemsida hackad. Vi fick ett mejl med frasen “Immediate Action Required” i menyraden, tänkte att det var spam, det är alltid spam – tills det inte är det – och trodde att det råkat uppstå någon form av bugg som skulle lösa sig inom en timme eller två.
Det löste sig inte.
Istället visade det sig att vi blivit hackade, och att vår server använts för att gräva efter krypto. På några timmar lyckades hackarna troligtvis tjäna mer pengar på vår hemsida än vad vi gjort under alla de år vi drivit den. Behöver jag påpeka den bittra ironin, att det här bara är en något otippad metafor för hela kulturlivets tillstånd och historia? Kulturskapare kämpar i motvind, nästan alltid på knäna, medan en techkille på avlägsen plats kammar in pengar på kulturen som produceras. Host, host, Daniel Ek, eller valfri slipslös entreprenör som skovt sig på kulturindustrierna senaste åren.
”Kulturskapare kämpar i motvind, nästan alltid på knäna, medan en techkille på avlägsen plats kammar in pengar på kulturen som produceras.”
Så vad gör man när ens tidning blir hackad och man plötsligt behöver bygga upp allt på nytt?
Vi gjorde det enda vi kunde: Vi vände oss till er. Och plötsligt fick vi uppleva ett av de finaste ögonblicken i KULT Magasins historia. Engagemanget och stödet från er, våra läsare, överträffade våra förhoppningar med råge. Tystnaden från andra medier var märkligt påtaglig – i vanliga fall verkar landets kulturchefer ha radar på oss, men den här gången var det som om alla redan tagit julledigt. Inte en enda rubrik om att en av landets största oberoende kulturtidningar var hotad syntes på kultursidorna. Men när tomrummet infann sig blev det tydligt att vi var många som kände av det. För den luckan som fick mig att vilja starta KULT Magasin för sex år sedan är, tyvärr, fortfarande en lucka idag. Välgjord kulturjournalistik som vågar utmana och samtidigt är tillgänglig – inga betalväggar, inga prenumerationer – och som bjuder in läsarna själva att bidra.
Det är just det sistnämnda som utmärker den här tidningen. Att utan erfarenhet kunna söka en plats som skribent, mejla in en insändare eller tipsa om sina verk, oavsett om det gäller musik eller en teateruppsättning, gör KULT Magasin till en plats där många tar sina första steg. Det var den mest grundläggande och viktigaste funktionen för mig när jag började skissa på vad KULT Magasin skulle vara. Därför är jag stolt över att det är här som många av vår generations främsta poeter, kulturjournalister, musiker och fotografer har börjat. Det är inte enbart för att KULT Magasin är den bästa tidningen som någonsin funnits – även om jag gärna vill tro det – utan för att vi helt enkelt finns. För att vi outtröttligt fortsätter att göra det här, dag efter dag, år efter år. Det är platser som dessa, burna av envishet och vision snarare än perfektion, som förmår omvandla symbolik till demokratisk praktik. Det är här landets framtida kulturarbetare formas.
Att många delar den upplevelsen blev snabbt tydligt. Vi blev helt golvade av alla kommentarer, DM:s och erbjudanden om hjälp. Och inte minst: Tack vare er lyckades vi samla in 20 000 kr inom loppet av 24 timmar. För en tidning som vår är det en enorm summa, som har gått till att återställa hemsidan och investera i bättre lösningar för framtiden, så att inga crypto bros kommer åt oss någonsin igen.
Den enorma peppen tar vi med oss in till det nya året, och till framtida arbete med tidningen. 2026 planerar vi att bli ännu bättre, vassare och fortsätta erbjuda er ett alternativ – både till kultursidorna och till den, i vissa fall mycket bra men fragmenterade, kulturbevakningen på sociala medier. Värdet av en kulturtidning som en samlings- och mötesplats för kultur blir bara viktigare, och vi kunde inte vara gladare över att få göra det tillsammans med er.
”Måste kulturen befinna sig under hot för att uppbåda stöd och engagemang?”
Samtidigt finns det en annan, bitter sanning som uppenbarar sig: att kulturen alltid engagerar som mest först när den är på väg att försvinna. Vi har aldrig någonsin fått så mycket uppmärksamhet och uppskattning som under dessa två veckor – när vår tidning tekniskt sett inte har funnits. Engagemanget som vårt lilla inlägg på Instagram lyckades uppbåda är helt fantastiskt, men i det gror också ett korn av oro. Måste kulturen befinna sig under hot för att uppbåda stöd och engagemang?
Det här året har vi sett flera exempel på det. När klubben Trädgården riskerade att läggas ned startade en massiv kampanj där besökare, kändisar och politiker gick i bräschen för att hålla den vid liv. Att biografen Park ska omvandlas till ett gym väckte många reaktioner, likaså att Dramatens scen Elverket ska stängas på grund av frysta anslag. I början av året fick även Dansmuseet stänga sin verksamhet av samma skäl. Och det här, för att poängtera, är bara i Stockholm. Samma mönster återfinns i hela landet – och det är först när kulturverksamheter stirrar budgetnedskärningarna i vitögat som publiken protesterar och engagerar sig. Då är det i många fall redan för sent.
Visst är det naturligt, till och med bra, att folk reagerar när kulturen hotas. Kriser är ofta en välbehövlig katalysator. Men sanningen är att det kulturen behöver för att överleva – precis som kulturjournalistiken – är ett kontinuerligt, konsekvent stöd. Engagemang när det går bra, när allt rullar på precis som det ska. Bara så skapar man ett hållbart och långsiktigt kulturliv, som tillåter små aktörer att finnas och utvecklas. Ansvaret för det här vilar såklart ytterst på politiska beslut och statlig finansiering. Men tänk om det engagemang som väcks när verksamheter hotas eller lägger ned, kunde uppbådas även när de finns?
Min önskan hade varit att inte behöva avsluta den här texten med en uttjatad uppmuntran om att slåss för kulturen, men tyvärr befinner vi oss i ett läge där önsketänkande inte räcker särskilt långt.
Gå på spelningar, gå på teater, gå på konstutställningar. Stötta det du tycker är bra i den mån du kan, stötta kanske en kulturtidning medan den finns. Gör kulturen till en del av ditt nyårslöfte – låt inte en techentreprenör, politiker eller kryptohacker få det sista ordet om kulturens framtid.
