Markus Krunegård beskriver sitt tionde soloalbum, Bastard som “skiva X”. “Du tror att det som blir överkryssat samtidigt försvinner men det blir tvärtom mer lockande”, skrev han i sitt pressmeddelande och visst är det något som känns mystiskt med Bastard.
Det känns lite märkligt att säga om en person som Markus Krunegård, som fått luft i över tjugo år – men det här albumet känns aktuellt och liksom samtida på något sätt. Kanske inte samtida som i att det kommer att bli soundtracket till någon gymnasieelevs sommar, men som i att det lyckas plocka upp underliggande stämningar som finns runt omkring oss just nu.
Första spåret, Bastard Anthem, har något definitivt, nästan slutgiltigt, över sig. Kanske är det inbyggt i själva “anthem”-konceptet, det där episka last hurray-aktiga, men hade man inte vetat bättre hade man vid öppningsspåret kunnat tänka att Bastard nog är ett avskedsalbum. Men känslan förändras eller nyanseras längre fram. På många sätt är begreppet nystart minst lika påtagligt: i de våriga körerna, de friska, luftiga produktionerna och i låtar som Team dig och Gamla Vegas som fångar en känsla av intensiv, nästan tonårig nyförälskelse. Visst är det väl ofta så att slutet och början hör ihop. Att, för att tala i Krunegårds termer, “askan är den bästa jorden”.
En låt som också jobbar med den ritualen är Morgonen Morgonen Morgonen, som börjar med en beskrivning av en person i fosterställning som väntar på gryningen. Texten tolkar jag som en hyllning till ett trasigt, smått patetiskt men trots allt älskvärt kompisgäng. Det är ömt och lite pinsamt när han beskriver gänget som “rika barn som inte själva har barn som inte längre är barn som beter sig som stora barn”, och hur de tröstande säger att “trasig och knasig duger också bra” – oavsett vad du gjorde på fyllan”. Det är både patetiskt, hoppfullt och cringe. Många av låtarna jobbar i det här spänningsfältet.
Fjärde spåret Lilla livet är en låt som bekymmerslöst rör sig mest på ytan. Den är (ursäkta ordvalet) mysig och berör inte särskilt djupt men berättar likväl något om en idé som känns relevant för hela albumet. Idén om att “i det lilla livet är vi alla lika” och att det ofta är där, i de små situationerna som det stora ryms. Det är också i de små scenerna som texterna lyser starkast, till exempel när han på 2 veckor i Austin beskriver hur han tjuvlyssnar på ett tjejgäng på en countrybar, hur de planerar helgen och skvallrar om killar och vänner. Det känns skönt när han vänder blicken bort från sig själv och mot någon annan, för ibland blir texterna lite väl navelskådande. Det är ett självupptaget album på gott och ont.
Bastard är som en tv-serie i tio avsnitt där huvudpersonen hela tiden pendlar mellan känslan av att ha förlorat och att ha vunnit. Detaljrikedomen med vilket livet beskrivs överöser lyssnaren. Varenda bild får betydelse: två ångande män som kommer ut ur en bastu, ett barn som pekar upp på fyrverkerierna på himlen, en man som karvar i en pumpa, äter tacos till frukost eller ligger i en solstol i novemberregnet. Över många av dessa bilder ligger ödsligheten. Kanske ensamheten i att själv behöva leva med sin egen blick på omvärlden, ensam i sin egen upplevelse av den.
Musikaliskt känns soundet ganska safe. Det är varmt, behagligt och mycket känns igen från Krunegårds tidigare musik, men kanske med en tydligare värme här och som sagt mycket episka anthem-inslag. Countryinfluenserna är framträdande vilket också känns ganska typiskt för hur mycket svensk indierock har låtit på sistone. Det är ett sound som passar Krunegård bra. Höjdpunkten rent musikaliskt är helt klart pedal steel:en på Gamla Vegas som verkligen rör sig vackert genom låten.
Jag tänker på raden “Allt känns som innan filmens sista scen.” på 2 veckor i Austin. Det är precis så albumet känns. Som att alla låtarna är skrivna med den scenen som utgångspunkt. Så vad är slutet och vad är början? Många år har gått sedan Laakso, Markusevangeliet och Mänsklig värme. Under åren har det gått att läsa i media om Krunegårds utmattningsdepression och sjukskrivning. När han släppte sitt första album på finska doftade det för första gången på länge av något nytt. Inte bara ett nytt språk utan ny inspiration, nya stämningar och ny energi och visst skiner det ljuset även över Bastard.
