Kristen Stewarts regidebut är vågad och kompromisslös
Ännu en dag, ännu en film på Göteborgs filmfestival. Trots att jag bara suttit hemma i Stockholm och följt festivalen via den digitala salongen känns det märkligt tomt att det snart är över. I torsdags hade det amerikanska biografiska dramat The Chronology of Water premiär, vilket framför allt kanske intresserade mig för att det är Twilight-stjärnan Kristen Stewarts debut som långfilmsregissör. Efter år av roller som rört sig allt längre bort från det polerade Hollywoodmaskineriet känns steget till regissör faktiskt självklart, som en fortsättning på hennes tydliga dragning mot det intima, fragmentariska och kompromisslösa.
Regidebuten tar sig an Lidia Yuknavitchs hyllade självbiografi med samma namn, och skildrar hennes våldsamma uppväxt i San Francisco med en pappa som både fysiskt, psykiskt och sexuellt utnyttjar henne och hennes syster, medan deras mamma står passiv. När Lidia når tonåren finner hon en tillfällig fristad i simningen, något hon fortsätter med i college, men hennes växande drog- och alkoholproblem leder så småningom till att hon förlorar sitt stipendium.
Det förflutna lämnar henne aldrig, utan följer henne i varje beslut hon fattar och i varje människa hon älskar. Centralt i berättelsen är hennes romantiska relationer, vilka sällan är långvariga, men alltid väldigt intensiva – de speglar både hennes behov av närhet och svårigheten att ta emot omsorg. Det är här filmen lyckas som bäst. Stewart närmar sig Lidia med en ovanlig varsamhet och förståelse, vilket nästan känns personligt.
Lidia spelas av Imogen Poots som gör en väldigt stark porträttering av henne, samtidigt finner jag karaktären ömsom outhärdlig – om det är Poots gestaltning eller karaktären i sig kan jag inte sätta fingret på. Spännande är det de gånger Stewarts egna skådespeleri lyser igenom i hennes regi, i allt från kroppshållning till ansiktsuttryck. Men kanske är det just den här outhärdligheten som egentligen är befriande, som gör Lidia så djupt mänsklig: från hennes destruktiva drag till hennes sårbarhet. Hon onanerar ständigt till minnen av sina djupa sexuella trauma, vilket snarare än att moralisera, fångar komplexiteten av sexuellt våld.
Under ytan är The Chronology of Water en berättelse om att vara kvinna, där, genom patriarkala strukturer, kroppen blir ett slagfält. Lidias kamp handlar på så sätt om att återfå autonomi, rätten till sin egen kropp och sexualitet. Hennes erfarenheter av våld, begär och självförstörelse tillåter sig inte att plattas till, utan fångar en struktur i sättet hon rör sig i världen och hur världen svarar henne. Det groteska tillåts existera sida vid sida med det vackra och sköra, precis som Lidias brister och styrkor. Mensblod, kroppsvätskor och kvinnlig utlösning skildras utan försköning, men inte heller utan voyeurism. Tillsammans formar det en tydlig feministisk världsbild, där kroppen inte behöver rättfärdigas, utan får vara motsägelsefull, sårbar och begärande på samma gång.
Stewart visualiserar inte bara Yuknavitchs memoar, utan översätter dess tematik till ett sensoriskt filmspråk, där vattnet fungerar som en metafor för minnets tyngd och rörelse. Filmen inleds med fragment: minnen skiftar i bild likt vågor, avbryts, återvänder och till slut bildar de en intensiv ström. Den poetiska och affektiva berättarstilen blir ännu mer intensiv genom användningen av 16 mm-film. Den förskjuter verkligheten från betraktelse till erfarenhet parallellt som huvudkaraktärens berättarröst överlappar bilderna, något som för mina tankar till Terrence Malicks Tree of Life, medan bilderna av barndomen får mig att tänka på filmskaparen och poeten Jonas Mekas.
Filmen blir dock lite oengagerande mot slutet. Det känns lite som att filmen har svårt att skifta karaktär och snarare än att fokusera på Lidias ambitioner är det just upplevelser av trauma den vill förmedla, särskilt i relation till hennes sexuella relationer och romantiska förhållanden, något som blir lite endimensionellt, även om det möjligen beror på förlagan. Genomgående är tempot väldigt högt, vilket gör att mycket stressas förbi. Jag menar, snälla, att gumman gjorde sin doktorand nämns bara i förbifarten, men allt arbete bakom det diskuteras inte alls. Trots lite kritik är det en helt okej debut – en väldigt vågad sådan, vilket känns väldigt befriande. Jag blir nyfiken på vad Stewart kommer att hitta på härnäst!
