En ny stjärna har tänts på den svenska musikhimlen, Axel Ruby. Tidigare har han etablerat sig som frontfigur i Planet Ibiza, ett indieband med okonventionella livespelningar och en estetik som för tankarna till Anderson .Paak i Silk Sonic från 2019 (alla har på sig peruk). Kristall, hans debutalbum, är ambitiöst och backas upp av flera rådande regenter på den svenska pop- och hiphopscenen.
Att albumet släppts på Random Bastards skivbolag väcker förväntningar och jag ska förklara varför. Även om musik har blivit mer tillgänglig med tiden – i dag kan nästan vem som helst skapa musik och nå ut med den – så finns det även en geografisk aspekt. I Stockholm, där kulturen är rik och ständigt expanderande, finns ett överflöd av kreatörer och samarbeten. Random Bastards uppenbarade sig i början på 10-talet som ett musikkollektiv bortom storstadens epicentrum, bortom Sad Boys, Yung Lean, etc. och har genom åren blivit en mäktig aktör på den svenska pop- och hiphopscenen. Kollektivet har starka kopplingar till välkända namn som Cleo, Fricky, och Alexander “Academics” Juneblad. När Axel Ruby släpper debutalbumet Kristall är det i samarbete med bland andra Cleo och Academics.
Albumet öppnar starkt med introt Kristallen har 9 fönster där vi får höra syntar vars ljudvågor kittlar precis rätt plats i skallen. Därefter följer Devil som är plattans fetaste låt. Spåret är ett älskvärt möte mellan en mystisk, andlig och sexig stämning som Axel Ruby förmedlar genom att släpa långsamt på varje textrad. Låten känns som en religiös rit, ljudet av en elefant och fraser som “Jag skriker ditt namn / Jag karvar ditt face” förmedlar något alldeles primitivt. I refrängen hörs vad som låter som en karismatisk amerikansk pastor som predikar “hallelujah! hallelujah!”. En oväntad och framför allt hysterisk(?!) sample, men väldigt rolig och helt rätt. Det här är en låt som man vill blasta i någons källare medan man sträcker upp armarna mot skyn, men istället för att bryta ut i praise the lord kör man en klassisk white girl dance. Musikaliskt flirtar den med trance och neo-soul, särskilt Maxwell’s Everwanting: To Want You to Want, med ett tungt fokus på bas och groove.
Titanic, ett spår om en relation på väg att sjunka, har samma dansanta kvalité som Devil men känns som en transportsträcka. Axel Ruby tragglar igenom ett något monotont beat och frontar med sin röst. Tyvärr tillför låten för lite komik, kvickhet eller självironi för att Axel ska framstå som något annat än en ganska ointressant sångare. Han framför dock texten med en obrydd coolhet, vilket ger intrycket av att han inte tar sig själv för seriöst. Samtidigt framstår han lite paradoxalt i albumets visuals – blickandes allvarligt på en kristall, iförd sin blonda peruk. Peruken, ja. Det känns lite som ett avlatsbrev – räcker det att man som snygg cis-kille i Stockholm köper sig en blond bob-peruk för att komma undan med snubbiga texter som “Hur kan vi va past it / Bryr du dig jack shit? / Titta på mig nu men du kan inte du närsynt”? Även om Rubys artisteri emellanåt försöker vara någon slags motståndshandling (?) känns det stundvis inte tillräckligt personligt och genuint för att sticka ut på det sätt som det försöker göra.
Albumet gästas av flera namn. Cleo bidrar med självklar coolhet och reflektioner om att kasta sig in i en oviss framtid på Blunda. Vägen hem med Ayla fångar känslan av den sena hemfärden efter en utekväll. Ayla skrålar sluddrigt i refrängen à la Håkan Hellström, charmigt och störigt på samma gång. Man känner sig nästan fysiskt förflyttad till en nattbuss, omgiven av fulla tjejer som sjunger till omgivningens förtret. Man längtar efter en resorb.
Att skivan har jobbats fram med både fokus på detaljer och enhetlighet är uppenbart. De nio låtarna kompletteras av fem interludes som limmar ihop albumet. Axel Ruby och producenten Academics lyckas utomordentligt bra med bytena. Vid övergången mellan Cologne och Blommor, sprit & andra things vill man som lyssnare hoppa tillbaka till föregående track för att höra passagen igen, och igen, och igen. Att säga att albumet är välproducerat vore en underdrift. Academics signaturljud genomsyrar skivan, med karaktäristiska tvärflöjtstoner som lägger en jazzig värme över den beatdrivna hiphopen. Genremässigt erbjuder skivan inte bara elektroniskt och hiphop utan Kristall och Vägen Hem är solklara indiedängor. Musiken växlar mellan mörker och ljus, mellan tunga och djupa bastoner på Devil och ett drömskt och svävande tonartsbyte i slutet på Blommor, sprit & andra things.
Kristall ett ambitiöst och genomarbetat debutalbum som cementerar Axel Ruby som en spännande ny röst på den svenska musikscenen. Med Academics vid rodret och starka samarbeten inom Random Bastards-familjen balanserar albumet mellan elektroniska beats, hiphopens groove och indiens melodiska lekfullhet. Även om vissa låtar saknar det djup och skärpa som krävs för att Axel Ruby verkligen ska briljera som artist, väger produktionens höjd och de mest träffsäkra låtarna upp helheten.
