Kris, kaos och katastrof ger precis vad namnet utlovar
När man stiger in i Unga Klaras scenrum möts man av ett stort gap. En voiceover förklarar att undergången är nära. De röda ridåerna dras undan och i gapet blottas ett kalt klassrum i kommunal anda. Det som börjar som omprov i svenska utvecklas dock till ett välkomponerat virrvarr av bibelreferenser, framtidsdystopi och hormonell ångest.
Eleverna droppar in en efter en till andra omprovet i svenska nationella. Provet är i muntlig framställning och går ut på att varje elev ska hålla en tio minuters lång presentation som besvarar frågan: Hur ser livet ut om 20 år?
Provet kommer dock till ett abrupt avslut när skott hörs från korridoren. Skolan inryms, dörren barrikaderas och de fem eleverna och deras lärare tvingas därmed konfrontera både sina egna och varandras demoner.
Snart står det klart att det som händer utanför klassrumsdörren inte är det centrala. Föreställningen är uppbyggd i tre akter, varav varje akt är en upprepning av inrymningscenen men i olika versioner. Det som är en skolskjutning i början kan också vara en bomb, ett angrepp av småfåglar eller jordens undergång. För tumultet i klassrummet spelar det mindre roll. Texten av Amar Jašarević låter klassrummet bli ett slags purgatorium – ett själsligt väntrum mellan det förflutna och en oviss framtid.
Det är Unga Klaras konstnärliga ledare som står för regin. Den hyllade Farnaz Arbabi hittar en kraftfull spänning i balansen mellan normalitet och absurditet. Elevernas problem är mer eller mindre vardagliga. Vissa som hämtade ur en vedertagen tonårstillvaro: socialt utanförskap, ghosting, befogade graviditetsfarhågor, kriminella syskon och drömmar om ett annat liv. Men samtidigt självantändande lärare och ångest över att ha gett bort sin pappas bil för att förtjäna Guds förlåtelse. Som sagt: mer eller mindre vardagligt.
Genom att hålla sig till ett rum, en begränsad tidsrymd och en sammanhållen handling tar föreställningen fasta på Aristoteles tre enheter för dramatik, men visar också hur man maxar ut det klassiska konceptet. Istället för att begränsa kaoset agerar formatet snarare språngbräda för karaktärernas mest sårbara sidor. Ett exempel är hur Angelikas (Karolina Mindell Kidano) redan krampaktiga grepp om silverkorset runt halsen hårdnar ytterligare när hon stundtals faller över i en underhållande religiös psykos. Ytterligare ett exempel på skådespelarnas bredd är hur Ali (Nader Attiyah) sömlöst pendlar mellan att vara ett typexempel av en populär kille på gymnasiet och viljan att ha tre fruar (en för varje måltid), till att känna sig redo att brösta rollen som familjefar till sin klasskompis ofödda barn.
Humorn är aldrig subtil och samtliga skådespelare visar sig bemästra konsten i fysisk komedi. Att sticka ut i en redan stark ensemble är ingen lätt uppgift, men Helen Engida briljerar som den diplomatdrömmande Nellie som med vasshet uttrycker en besvikelse på samhällets vuxna som känns skrämmande verklig. Även Julia Küster är farligt skarp. Hon lyckas inte bara stå för föreställningens tre osannolika dödsfall utan är konstant ren dynamit i svensklärarformat.
Och jag ogillar nästan hur mycket jag uppskattar Gustaf (Hannes Alin), den incelanklagade killen som hellre förlitar sig mer på siffror och Youtubecompilations än på sociala koder. Alin levererar så många välförtjänta skratt att publiken stundtals knappt hinner hämta andan.
Kris, kaos och katastrof är en föreställning som i första hand är hysterisk och i andra hand tänkvärd – vilket också är dess största styrka. När ungdomar förväntas vara påtvingat insiktsfulla resulterar det alltför ofta i konstlade sensmoraler, vilket här undviks med råge. Man vågar i stället låta karaktärerna vara motsägelsefulla, fåniga och fullständigt orimliga.
Visst landar slutet i en något uttjatad Breakfast Club-försoning om att vi måste hålla ihop trots olikheter. Men kanske är det just där föreställningen hittar sin poäng: i insikten att alla är lika körda i en värld som suger. Deras olika drömmar om gemenskap, rikedom, frigörelse från en överbeskyddande mamma eller en nakenkram med Jesus, framstår alla som lika ouppnåeliga.
Innan scenen blir svart och applåderna tar vid, står Jean (Sjur Vatne Brean) ensam framför monstergapet. Det är innan morgonen i klassrummet och han repeterar inför sin muntliga presentation. Med en mikrofon i handen försöker han återigen besvara frågan som inte verkar ha något svar. Det som dröjer sig kvar är därför kanske också det mest absurda: att liksom eleverna försöka föreställa sig livet om tjugo år.
Kris, kaos och katastrof spelar på Unga Klara till 17 december
Insändare: Sara Forsberg
