Krigstrenden expanderar och utvecklas i Aida på Kungliga Operan

Det råder krigsfeber på de svenska nationalscenerna, föga förvånande med tanke på att de har som ansvar att “ha angelägenhet” samtidigt som världsläget i sin tur ser ut som det gör. Bara Dramaten har under senaste året lyckats skildra många aspekter av krigets fasor. Skräckens påverkan på relationer i allmänhet och mansrollen i synnerhet i affischföreställningen Skammen, soldatens trauma i den smalare produktionen Hinkeman på Lilla scen, och ett maktgalet blodsbegär i fjolårshöstens storsatsning Kung Lear. Kungliga Operan lyckas i höstens nypremiär av Aida få in alla aspekter inom ramarna för ett och samma drama, och det med bravur.

Kanske ligger framgångsreceptet i just formen, operans språk blir oerhört effektivt i kontrast mot automatvapen och militäruniformer. Ensemblens ekonomiska kroppsspråk, där varje rörelse hugger i bänkraderna, förstärker den uppslutna atmosfären, något som ramas in av en symmetriskt åtstramad scenografi som för tankarna till Bong Joon Hoos Parasite och Robert Wilsons teateruppsättningar. Addera därefter Verdis symfonier och det är svårt att som åskådare inte lämnas både hänförd och berörd.

Aida är ett regelrätt triangeldrama där den egyptiske soldaten Radamès förälskat sig i krigsfången Aida. Motivationen till att kriga är möjligheten att vid en seger frigöra och äkta henne, något som leder till oerhörda framgångar på slagfältet. Den egyptiska prinsessan Amneris har emellertid andra planer då hon länge burit på en obesvarad kärlek gentemot Radamès. The game is on.

I Michael Cavanaghs regi tillåts kärleksyttringarna få utrymme att andas mellan de klaustrofobiska och hotfulla krigssekvenserna. Kriget blir inte till det centrala temat utan en kuliss mot vilket det snaskiga triangeldramat utspelar sig. Effekten blir omedelbar och krigets närvaro obehagligare då det pågår i periferin snarare än i vrångstrupen. Den inledande akten är som att kastas in i ett Paradise Hotel-avsnitt av korsklippt åtrå mellan dramats tre huvudkaraktärer. Det splittrande perspektivet håller åskådaren underhållen, men det bitvis på bekostnad av ens känslomässiga investering. Successivt finkalibreras dock perspektivet, snaskigheten förbyts mot faktiskt smärta. Då Radamès och Aida förklarar sin kärlek till varandra i andra akten blir man så hänförd att man för ett ögonblick glömmer krigen både på och utanför scenen.

Ett återkommande tema i uppsättningen är uppoffringar. Radamès offrar sin krigsheder, Aida offrar sin frihet, och Amneris sin position som prinsessa i ett segrande rike. Då sista arian sjungs ut och strålkastarna släcks är man tillbaka till verkligheten och det med insikten om att det verkliga offret i krig, det är kärlek.