2024 – året då varenda jävel slängde på sig en cowboyhatt och började sjunga om sunkiga barer och stora bilar. Det var kanske inte så förvånande när Beyoncé och Post Malone, på väldigt olika sätt, omfamnade sina sydstatsrötter och utnyttjade countrymusikens explosionsartade comeback. Några fler ögonbryn höjdes dock när omslaget till Gwen Stefanis nya album Bouquet avslöjades. Där låg hon med en cowboyhatt på huvudet och en vit ros mellan fingrarna – Gwen Stefani från Kalifornien, som rivstartade karriären med solblekt ska-punk innan hon började göra kaxiga pophits med Pharrell Williams.
Stefani var dock tidigt ute och förklarade att Bouquet inte är ett countryalbum. Snarare var albumet inspirerat av 70-talets mjuka radiorock, eller yacht rock. Och ja, det är för det mesta så Bouquet låter. Visst dyker det upp lite stålsträngar här och där, och visst sjunger Gwen Stefani på titelspåret “I drive you crazy / You drive the truck”. Men Bouquet låter genomgående bra mycket mer som att sitta i bilen och lyssna på Lugna Favoriter på väg till fotbollsträningen, än det låter som Nashville.
Soundet är rent och mjukt, utan några som helst skavanker. Gwen Stefani kan, som bekant, sjunga – texterna handlar nästan uteslutande om hur hopplöst förälskad hon är i sin make, countrygiganten Blake Shelton. Konflikt finns knappt. Visst går det att skriva kärlekslåtar som inte bara handlar om krossade hjärtan och svärta, men då krävs en poetisk ådra som Stefani inte besitter på Bouquet. Låten Empty Vase är ett bra exempel på varför Bouquet rätt ofta är ett jobbigt album att lyssna på – att på några korta sekunder följa upp textraden “I’ve been to church but you were the first to show me what it means to be faithful” med “I know you’ll raise my sons right” över ett tradigt balladkomp kittlar tyvärr inte nerverna. Ofta är det som att lyssna på din lite för nykära kompis babbla på om hur det inte finns ett enda fel med deras nya partner. In i ena örat, ut i det andra.
På vissa spår, som Marigolds, finns lite mer tempo och en snygg refräng, och jag är säker på att Stefani menar det när hon sjunger “We are a perfect combination of souls / No one understands it but you’re my miracle / How we got together was so spiritual”. Men texterna är för tråkiga, och produktionen alldeles för platt. Det är inte ett bra tecken när det första ordet som dyker upp i tankarna om och om igen gällande musiken och sånginsatsen på Bouquet är “kompetent”.
Den enda gången det verkligen bränner till på Bouquet är på introspåret Somebody Else’s – en rockdänga om att skita fullständigt i att ett gammalt ex har hittat någon ny, eftersom man själv har hittat riktig kärlek. Lite konflikt! En sånginsats som faktiskt biter till! Snygga melodier och ett komp som faktiskt svänger lite!
Men resten av albumet är alltså alldeles för lättsmält poprock om att vara hopplöst förälskad i en countryman som kör en stor bil. Gwen Stefani har det säkert jättebra med Blake Shelton, men hon lyckas inte övertyga om att det är värt att lyssna på ett helt album som handlar om hur fin han är och hur lyckliga de är tillsammans. Samtidigt har hon varit helt ärlig med hennes avsikter och Bouquet är snyggt producerad, mjuk radiorock om Stefanis otroliga äktenskap. Det finns en tydlig musikalisk personlighet som präglar albumet, men den personligheten är fruktansvärt tråkig. Det finns en röd tråd, men den är inte särskilt spännande att följa. Det är synd för en popstjärna som genom åren har gett oss ikoniska, genuint spännande hits som The Sweet Escape, Hollaback Girl, och Rich Girl.
