Kompromisslöst, naket men inte mer än så
Genom att dissekera och levandegöra den mediala blicken på kroppen skapar verket EXPOSURE av Alexandra Bachzetsis en föreställning som är allt annat än blyg eller tillrättalagd. Den schweiziske koreografen och bildkonstnären fortsätter sin utforskning av hur populärkultur framställer kroppar och identiteter. Hennes arbete kretsar kring hur vi iscensätter oss själva genom kulturella uttryck, och i EXPOSURE riktas fokus mot den nakna kroppen och de blickar som formar den i film, mode och digital kultur. Föreställningen är skapad i nära samarbete med Cullbergs dansare.
Scenrummet liknar ett filmset: kamera, bommikrofon och uppmaningar bakom kameran förstärker känslan av att det är en produktion av blickar på kroppen som behandlas på scen. Halva dansmattan hissas upp mot taket och blir en skärm där livebilder projiceras under hela föreställningen. Det skapar ytterligare en blick, ett parallellt sätt att se, som publiken hela tiden kan välja mellan.
Verket utgår från hur den nakna kroppen betraktas, konsumeras och distribueras i vår hypervisuella samtid. Istället för att reproducera dessa blickar omvandlar, expanderar och utmanar EXPOSURE dessa genom att ge dem liv och agens. Det är med betoning på kroppens sårbarhet och begränsning som dansarna framför denna alternativa blick av kroppen. Det som sker på scen är visuellt, performativt och svårdefinierat. Det är naket, brutalt och sexuellt. Genom växlandet mellan koreograferade sekvenser, improvisation och iscensatta situationer lämnas publiken till att själva tolka vad som gestaltas, eller inte, och vilken moralisk innebörd det bär.
Det är omöjligt att inte imponeras av dansarnas kapacitet, mod och totala hängivelse till verket. Kropparna bildar pussel av situationer, relationer och blickar. Allt görs utan tvekan.
Verket är totalt kompromisslöst. EXPOSURE, med sitt brutalt fysiska uttryck, framstår som mer intresserad av att leverera ett statement än av att låta en flerskiktad undertext växa fram. En konsekvens av detta är att verket har svårt att ta sig vidare från det explicita till något som kan fortsätta till andra rum och former. Inga glapp eller luckor som skulle kunna bjuda in till en fortsättning finns; det explicita tar upp all plats och lämnar lite utrymme för att följder ska kunna födas eller överleva.
Vår tids besatthet vid det visuella och dess specifika blick på kroppar är något som verket absolut lyckas belysa, ifrågasätta och utmana. Verket är ett performance snarare än dans (om man vill säga något kategoriskt). Det är propsen, setet och de nakna kropparna som kommunicerar och bär verket. Trots, eller kanske på grund av, alla intryck känner jag mig likgiltig när jag lämnar salen. Cullberg känns igen. Jag är nöjd, men långt ifrån överväldigad.
