Komedigenrens oundvikliga död och hur den har återuppstått i nya skepnader

Frasen ”de roligaste filmerna” förknippas oftast med kritikerrosade filmer såsom The Breakfast Club, American Pie, Mean Girls, Superbad, och Easy A. En enkel Googlesökning på ”funniest comedy movies” visar liknande resultat. De allra flesta kan hålla med om att både Hangover– och Rush Hour-trilogierna är lika hysteriska för varje gång man kollar om dem och diverse citat och scener ur Airplane! hyllas än idag, trots dess fyrtio år på nacken. Men som ni kanske har märkt ligger det ett klart och tydligt mönster här: nämligen att alla dessa filmer är gjorda på 00-talet och tidigare. Är detta ett sammanträffande, eller är komedier helt enkelt inte lika populära som de en gång var?

Jag är inte ensam om att se att komedifilmer blir färre och färre för varje år som passerar och att de som faktiskt släpps kan knappast klassas som ”roliga”. Bland torra skämt, urgamla slapsticktroper, och Adam Sandlers femtionde film där han har en sexig, yngre fru, verkar många hålla med om att genren har blivit ett rätt så utrotningshotat ting. Efter att ha läst flera trådar och diskussioner kring ämnet verkar alla vilja ha svar på samma fråga: varför har de senare komedifilmerna varit så fruktansvärt dåliga? Håller genren på att dö ut helt? Även fast jag själv har tyckt likadant förut har jag nu förstått att frågan är lite mer komplex än så. Komedifilmer har inte försvunnit, utan de har snarare ändrat form för att anpassas efter samhällets drastiska ändring i humor. Och de som har stannat kvar i 80,- 90- och 00-talets format har totalt fallerat.

Där vi förut hyllade filmer med minst en diarréanfallsscen (se: White Chicks och Bridesmaids) hyllar vi nu satiriska och mörka komedier mer än någonsin. Även fast jag personligen älskar alla gamla komedifilmer jag hittills har nämnt, märker jag att formatet dessa filmer bygger på inte verkar hålla när de appliceras på dagens nyproducerade filmer. Inte för att vi har blivit mer av ett så kallad ”politiskt korrekt” samhälle, som många anser har förstört nutida komedin, utan bara för att det vi generellt tycker är roligt är annorlunda från det vi tyckte var roligt 30 år sedan. Det är inte så konstigt egentligen. Personer på 20-talet tyckte väl att Charlie Chaplin var det bästa som fanns — och nuförtiden är det helt obegripligt. Det är just därför de filmskribenter, regissörer, och producenter som desperat klänger på 00-talets komedifilmsklichéer inte längre hyllas på samma sätt som tidigare.

Ett praktexempel på detta är Will Ferrells filmer. 2007-hitten Blades of Glory är en av mina topp komedifilmer. Alltifrån de alkoholiserade skridskomaskotarna till de absurt orealistiska konståkningsscenera får mig att bryta ihop varenda gång. Hade jag tyckt att filmen var rolig om den kom ut idag? Troligen inte. Jag är ganska säker på detta i och med att jag avskydde Ferrells senaste produktion, Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga (2020), som släpptes förra våren. Trots att bägge filmer följer ungefär exakt samma mönster: ett par inom en viss tävlingsgren anses från början vara dömda att misslyckas, men bland otrohetsdrama och homoerotiska undertoner (inskrivet för lite komisk lättnad, såklart), lyckas dem, trots alla odds, kämpa sig fram till någon form av vinst. 

Till skillnad från Ferrells Eurovision-fiasko är de filmer jag faktiskt tyckt varit roliga de senaste fem åren de som totalt brutit sig ur den klassiska komedifilmsmallen. Vi har oförutsägbara mörka komedier såsom Parasit, Jojo Rabbit, och Sorry to Bother You. Vi har hyperrealistiska coming-of-age komedier såsom Lady Bird, Eighth Grade, och Booksmart. Vi har vassa kriminalkomedier såsom Knives Out, BlacKkKlansman, och Ocean’s 8. Alla dessa filmer har någonting gemensamt. De är inte simpla komedier där skämten utspelar sig på att någon blir slagen mellan benen, utan de är psykologiska thrillers, intrikata berättelser om revansch, och samhällskritiska skildringar insvepta i ett tjockt lager av ironi och satir. Komedi i denna form har alltid funnits, men på senare tid har de verkligen fått komma fram i rampljuset, och när man ser populariteten i dessa filmer gentemot de som har stannat kvar i gamla klichéer förstår man att det kanske är högtid för de före detta ikoniska filmskribenter att hänga med i svängarna.

Så, om det nu stämmer att samhällets åsikt om komedi har förändrats, varför är de äldre komedifilmerna fortfarande roliga när man kollar om dem nu? Då borde man väl tycka att de är urtråkiga? Det är simpelt. Varken man är medveten om det eller inte, förknippar man alltid filmen med den tiden den kom ut på. Därav blir det roligt just för att man ser på det som ur ett historiskt perspektiv. Lite som när man läser en bok skriven på 1800-talet som räknades som högst kontroversiell då; man kan inte egentligen förstå hur den blev så extremt uppmärksammad för sådana självklara beskrivningar av personer och samhälle, men man kan uppskatta att den var revolutionerande på den tiden den släpptes. En hel del handlar även om nostalgi. När vi kollar på filmer vi gillade när vi var yngre kopplar vi dem per automatik till våra egna livserfarenheter; undermedvetet gillar vi det vi kollar på för att vi tänker tillbaka på en tid då allting var enklare, även fast filmerna i sig kanske inte egentligen är så bra. Det är trots allt anledningen till att vi alla dras till att kolla om gamla serier och filmer under turbulenta tider i livet. Vi finner en form av trygghet i att veta exakt vad som kommer hända. Detta är även anledningen till att mediokert skrivna slapstickkomedier alltid kommer att vara populära, trots samhällets nyfunna kärlek för komplexa, spydiga filmer: det finns en oförklarlig, mänsklig lättnad i att kunna förutsäga exakt vad som kommer hända redan inom de första tio minuterna.

Så, nej, jag tror inte att komedigenren håller på att dö ut. Men också ja? Den har väl redan det på ett sätt, i och med att gamla klichéer och mönster inte längre håller för att skapa en så kallad ”rolig” film. Men det betyder inte att det inte produceras roliga filmer alls. De nya komedierna är bara annorlunda från det som innan har ansetts vara ”det roligaste”. Jag personligen tycker det är ett positivt, välbehövligt skifte, och att det då inte är så konstigt att de skribenter och producenter som fortfarande försöker skriva filmer i det daterade formatet faller platt. Förstås är det upp till en själv att avgöra om man gillar popularitetsskiftet eller om man enbart vill kolla om Legally Blonde tills man dör. Och trots att det går emot allt jag hittills skrivit om, kan du hitta även mig på både sidorna av staketet.