Kneecap är en korsning mellan en Bajenmatch och ett rejv
Gapande munnar som tigger efter vatten, prasselbyxor och palestinasjalar; Kneecap på B-K i Stockholm är som ett demonstrationståg där alla tuggar MDMA. När festen är slut står jag dyblöt i novembernatten och undrar vad fan som hände.
Inget av diskussionen kring Kneecap handlar om estetiken — vilket är skönt för oss som tycker att musiken låter som att den svenska pajasrapparen Frej Larsson försökt skriva ett soundtrack till nittiotalsfilmen ”Trainspotting”.
Så skrev Emil Arvidsson i ETC om den irländska rapgruppen Kneecap i fjol. Gruppens namn är en blinkning till IRA:s straffmetod – att skjuta förrädare i knäskålarna. Mörkt och dråpligt.
Jag var femton när jag började lyssna på Kneecap. Jag satt och bläddrade i en lärobok i svenska. Läste en faktaruta i förbifarten, med så liten text att det var som att författarna inte ville att jag skulle se den. Det handlade om minoritetsspråk, om gaeliska. Ett döende språk. Bara gamlingar pratar det. Och en hiphop-grupp från Belfast.
Debuten 3CAG i mina hörlurar. En okänd språkmelodi. Jag fattar ingenting mer än kokain, polis och balaklava. Glättiga gitarrackord mot målbrottsröster och ett beat som för tankarna till trummaskinen i Garageband.
Gåshud.
Mo Chara, Móglaí Bap och DJ Próvaí. Tre killar som aldrig växer upp.
Är inte det lite härligt ändå?
Spelningen på B-K har rest ragg hos Moderaterna. Terroriststämplade, Hamas-hyllande och drogromantiska Kneecap. Det är nästan så att omvärlden är med och skapar skämtet. Allt sprunget ur postmodernismens vagga.
På plats står vi och trängs länge till tonerna av generisk rap. Plötsligt ett rop: ”Free Palestine!”. Resten av publiken sluter upp med en unison ramsa. ”Free, free, free Palestine”. En skärm tänds på scen. Olika röster berättar om Irlands kolonialhistoria, växlar över till klippbilder från Gaza. ’
Iklädd palestinasjal och prasselbyxor hoppar Mo Chara runt på scen, tätt följd av Móglaí Bap som vevar maniskt med händerna. ”Vår kamp är er kamp”. Publikens hejarop ekar i lokalen.
Rökmaskinen tuggar på för fullt. Jag trängs med tjugoåringar med Doc Martens och piercings. Korta, korta luggar och tatuerade fingrar som håller ölglasen tätt intill kroppen. Min kompis viskar till mig ”Vit, medelklass och signalpolitik” och ser ut över folkhavet med en bister min.
Låtar från nya plattan Fenian spelas. Ytterligare en IRA-referens. Det märks att gruppen utvecklats, bröstat upp sig, vill mer med musiken. Den pojkaktiga chav-estetikens glada basslingor har bytts ut mot en mörkare, mer rave-inspirerad ljudvärld. Efter två, tre låtar bildas en moshpit i publiken. Jag trycks fram mot scenen. Det luktar ättika och killarnas omklädningsrum. Svetten rinner om mig, om alla. Längst fram ser jag gapande munnar fyllas med vatten från en plastflaska. Någon kastar upp en svart bh på scen, sedan en Bajenhalsduk. Jag sluter ögonen och låter mig falla till golvet. Bäras av pulsen. Puttas från sida till sida. Låtar som Smugglers & Scholars och Cold at the Top framkallar en nästintill kemiskt inducerad eufori.
Det saknas bara bengaler, annars är det som en Bajenmatch. Eller ett rejv. Eller ett urspårat demonstrationståg.
Det är plojigt, det är provocerande, det är kul. Kneecap blandar högt och lågt på ett mästerligt sätt som verkligen visar gruppens mognadsprocess – allt från systemkritik till självmord får plats på scen. Det märks att publiken förstår musiken. När näst sista låten spelas, Hood, har även jag tappat all vett och sans. Jag skriker ut orden och hoppar upp och ner. Någon tar tag i mina axlar bakifrån och jag bryr mig inte om att se efter vem det är. För vi är alla samma person efter den här kvällen. Jag sträcker mig efter vatten och lapar i mig virus från tvåhundra konsertgäster.
När festen är slut står jag dyblöt i novembernatten och undrar vad fan som hände.
Text och bild: Ines Linder