Knausgård blir en präst för en civilisation i skymning
I Karl Ove Knausgårds sjätte och näst sista bok om Morgonstjärnan kommer vi närmare dess mystiska kärna – den upplösta gränsen mellan liv och död. En gammal dam spökar i parken utanför, på fronten vrider sig döda soldater i massgravar, styckade av sina kamrater. Överallt lyser en röd stjärna.
Enden er nær, som det heter på norska. I Jag var länge död backar Karl Ove Knausgård bandet ännu en gång för att berätta om den plötsliga stjärna som uppstår på himlen och upphäver döden. Samma händelseförlopp skildras nu via Syvert Løynings lillebror Joar, som i de tidigare böckerna mest har skymtat i utkanten.
Han är incel, professor i astrofysik vid Universitetet i Oslo och lever enligt strikta men måttfulla ramar: klassisk musik, gröt och neurotisk städning. När bokserien ännu en gång ”börjar om” hade det kunnat vara utmattande. Men jag gläds åt att få komma den autistiske Joar in på livet, kanske just för att han helst håller andra människor ifrån sig.
I detta motstånd är det, jobbigt nog för honom, just relationen till andras tankar som driver honom framåt i romanen. Även hans världsbild sätts i gungning när morgonstjärnan uppstår ur intet, ett fenomen utan vetenskaplig förklaring. Ovanpå det möter han en sedan flera veckor död granne i parken utanför sitt lägenhetshus och får en vision av andra sidan.
Jakten på svar leder Joar till en rysk-ortodox kyrka där han träffar den polska sjuksköterska som tidigare har undersökt hans åderbråck. De inleder en trevande relation som tvingar Joars kalla intellektualitet att krocka med livets mer oförutsägbara, biologiska sidor. I en roman på över 400 sidor tar dock partierna med Joars emotionella idioti och vardagsliv tröttsamt stort utrymme. För det är först när Joar bestämmer sig för att leta reda på det plötsligt försvunna matematikgeniet Goossens, den enda som tycks ha förstått vad det är som har hänt med döden, som romanen blir en bladvändare.
Den intellektuella detektivhistorien tar oss till det mörkt tilldragande Ryssland och ett vintrigt Frankrike. Här får Knausgård fullt utlopp för romanseriens mer groteska upptagenhet vid döden. Den är både metafysisk och köttslig, som genom de icke-döda stupade soldaterna vid fronten. Motorsågar förekommer. Också seriens nu bekanta spökmotiv, som Joars döda granne som öppnar och stänger munnen som en fisk, ger mig fortfarande rysningar.
Annars är författaren som alltid besatt av vardagens minsta rörelser och den trasiga familjens kärna. Joar och den boomersjälviska storebrorsan Syvert ryker ihop vid varje kontakt, och moderns åldrande och pillermissbruk visar mörka glimtar som påminner om Min kamp-serien. Även detaljerade beskrivningar av att brygga kaffe och laga mat känns igen.
Och kanske behövs dessa transportsträckor som en kontrast till de svindlade essäistiska partierna. Problemet är att Joars minutiösa inre värld är ointressant jämfört med teoriprosan om dödens gåta och jakten på Goossens.
Ett mer akademiskt svar på mysteriet nås genom drömmarnas rike. Tesen, via den ryska 1900-talstänkaren och munken Pavel Florenskij, är att drömmar är budskap från den andra sidan. Mardrömmar och visioner i boken bildar också ett sorts universalistiskt undergångsbildspråk. Här refereras både Völvans spådom och Bibelns syndaflod. Denna religiösa laddning speglas fint av vetenskapens nyktra och poetiska språk genom Joar; universum är “självgående och tom på vilja, en oändligt stor låda av mörker där kosmiska bränder uppstod och dog ut”.
Men frågan om den upphävda döden gör också bokserien frustrerande. Rent berättartekniskt gäller fortfarande cliffhangern från första delen: går världen under när ingen dör?
För att besvara frågan fyller Knausgård egentligen en medeltida prästroll för att få oss att reflektera över dödens och varats mysterium. Lustigt nog är det precis vad den senaste vetenskapen undersöker med sina partikelacceleratorer. Ett återkommande motiv är omkastad kausalitet. Verkan ger orsak. Lagen om den uteslutna tredje, om inte 1 så 0, slutar gälla. Med andra ord: kvantfysik. Dessa teknikens framsteg får oss att ana en horisont där det uråldriga motsatsparet livet–döden försvunnit. Framväxten av AI är bara en bieffekt.
Morgonstjärnan-serien gestaltar vår samtids rädsla för att världsordningen av i går ska falla, eller redan faller. Och har inte livet från före 2020 upplösts? Har inte döden sedan dess inkräktat även i Skandinaviens trygga vardagsliv? Som Knausgård själv facilt har konstaterat: ”en roman blir också alltid en bild av tiden den skrevs i.”
Jag vill minnas en intervju med författaren där han funderar över vad det är för samhälle han drömmer om politiskt. Knausgård landar i att han reaktionärt nog drömmer sig tillbaka till en förmodern värld, innan de artificiellt upplysta nätterna.
Romanerna tycks vara ett konstnärligt och moraliskt bristfälligt svar på samma fråga. Visionen är en mörk skog, en röd eld, levrat blod, lik och en onaturligt stark stjärna.
