Klockan klämtar för oss
Profetior, domedagsberättelser och religiösa myter. Kalkylerade fakta, uträkningar och beräkningar. Sedan människans begynnelse har tanken på undergång ständigt varit närvarande, sipprat in i konsten och givit uttryck till både fascination och rädsla. Nu när dystopiska vindar blåser över världen är det svårt att inte dras med — hör även du klockornas slag, långt bort i fjärran?
Vi vill naturligtvis inte späda på er rädsla inför världens nuvarande situation ytterligare. Men det bästa vi kan göra medan vi ligger i karantän utan vare sig toapapper eller pasta till hands, är att lyssna på lite bra musik. Mota bort ljudet av de klämtande klockorna. Vi kan få tröst, vi kan ge in, vi kan få utlopp för våra aggressioner, vi kan sjunga som Michael Stipe: ”It’s the end of the world as we know it, and I feel fine!”
Nedan följer en samling låtar som alla på ett eller annat vis anspelar på temat av undergång. Föga uppmuntrande, men kanske förlösande? Lyssna på listan och avgör själv!
Anohni – Hopelessness
Ur Moder Jords perspektiv är coronaviruset i ärlighetens namn snarare en välsignelse än en global kris. Flygskam™ i all ära, men inget har fått våra flygplatser att tömmas så fort som covid-19. För att löst citera Ringaren i Notre Dame: vem är väl virus och vem är väl man? Frågar du Anohni så är det definitivt mänskligheten som är viruset. I Hopelessness från 2016 frågar hon desperat hur vi människor så våldsamt lyckats separera oss från naturen. Varför bryr vi oss inte längre om vad som händer med djur och växter? Varför tar vi mer än vi förtjänar, utan att lämna något kvar? “How did I become a virus?” Corona är kanske bara djurrikets sista tama försök att stoppa domedagen. Jobbig tankeställare, och det är ju sådana Anohni gör bäst!
Linna Fogelberg
Madonna feat. Justin Timberlake – 4 Minutes
Första gången jag på riktigt greppade konceptet jordens undergång var när jag hörde 4 Minutes. Då var jag en oskyldig 11-åring, och mitt största bekymmer i livet var om jag skulle hinna platta hela håret eller bara luggen innan bussen gick till skolan. Omöjligt var det nog inte att jag satte på den bleckblåstunga låten, i hopp om att hinna klart på fyra minuter. För annars, ja hur skulle jag se ut då?
I övrigt är det här, kanske tack vare just den där överproducerade orkesterinstrumentalen, en tidlös popdänga. Den smått obehagliga melodislingan som körs genom hela låten får en att känna att something’s about to go down. Vare sig det är ett hejdlöst virus du gör allt i din makt för att undvika, eller en fruktansvärt dålig hårdag, så rinner snart tiden ut. Tick tock, tick tock, tick tock.
(Musikvideon drömde jag för övrigt mardrömmar om i flera år efteråt. Föreställ er den abstrakta ätande väggen som coronaviruset om ni så vill.)
Theo Hafström
The Clash – London Calling
Går det ens att prata om undergångslåtar utan att nämna undergångslåtarnas undergångslåt? Nej, tänkte väl! London Calling kom till under en tid då domedagsklockan var så nära tolv, att ett enkelt coronavirus i jämförelse inte var något mer än någon sten i skon. Även om man totalt bortser från det faktum att Joe Strummer hade ett utseende som kunde döda, var detta även en tid då vardagens löpsedlar fylldes av pandemier, massvält och inte minst, den ständiga oron för ett kärnvapenkrig. Brittiska The Clash lyckades då skapa denna fenomenala hitlåt som blev till en perfekt blandning av samtidskritik och apokalypsförberedelse. Den kanske inte räddar oss från undergången, men garanterar att vi har ett sjuhelsikes soundtrack när den väl kommer.
Gustav Stjernkvist
Skeeter Davis – The End of the World
Vad tänker du på när jag säger ”undergången”? I fjärran: brinnande hus, sönderslitande stormar och oändlig torka. Men undergången kan visa sig i flera skepnader. Ibland är det hjärtat som brinner, själen som är söndersliten och kinderna som aldrig torkar. De gångerna det känns som att den allra största tragedin är den personliga. Enter Skeeter Davis och denna fantastiskt sorgliga låt om hur otroligt hopplöst allt kan kännas när man precis har blivit lämnad. Hur man bara inte kan förstå att världen utanför fortsätter att fungera som vanligt när allt i ens egna universum har vänts upp och ner. Skeeter Davis sätter simpelt och träffsäkert ord på en känslomässig undergång, en förödande hjärtekross och en förtvivlan utan dess like.
Ellen Algren
Black Sabbath – Into the Void
”Rocket engines burning fuel so fast / Up into the night sky they blast / Through the universe the engines whine / Could it be the end of man and time?” sjunger Ozzy Osbourne på Black Sabbaths klassiska Into the Void. Den är hård och oerhört svängig. Tony Iommi ger oss några av sina absolut bästa riff, vilket säger en hel del. För trummisen Bill Ward var låten så svårspelad att de var nära att stryka den helt och hållet. Men det gjorde de inte, utan den hamnade på Master of Reality från 1971, ett album som ordentligt sparkade igång genren vi idag kallar Doom metal. Vad kan lämpa sig bättre?
Låten berättar historien om ett gäng astronauter som lämnar vår planet, full av synd och hat, förstörd av hjärntvätt och föroreningar. Det är tragiskt hur trovärdig historien ändå känns. Jag menar, så svårt är det inte att föreställa sig att världens rika elit vinkar jorden och Covid-19 farväl från ett rymdskepp styrt och finansierat av Elon Musk, och lämnar jorden till ”Satan and his slaves”.
Andreas Hörmark
Florence + The Machine – Seven Devils
Svepande vindar blåser över introt på Seven Devils och övergår till en våldsam storm när hårda trummor febrilt börjar vittna om undergång. “Holy water cannot help you now / Thousand armies couldn’t keep me out / I don’t want your money / I don’t want your crown / See, I’ve come to burn your kingdom down” sjunger Florence Welch. En lek med narrativ som drar tankarna till naturen — det enda som vi med säkerhet vet höjer sig över allting annat. Inga armér, inga pengar, inget heligt vatten hjälper när elden sprids över människans så noggrant uppbyggda kungarike.
Seven Devils leker med de sju dödssynderna och anspelar på kristna trosföreställningar och traditioner, samtidigt som den bygger upp en apokalyptisk, hotfull stämning. Stråkar, körer och piano vaggar oss in i vad Florence beskriver som ”And it’s an evensong, it’s a litany / It’s a battle cry, it’s a symphony”. Gud är borta och världen är utelämnad åt ondskan. Ingen kommer undan kraften som forsar ur texten, eller ur Florences röst för den delen. “No rivers and no lakes can put the fire out / I’m gonna raise the stakes / I’m gonna smoke you out”. Vem har påstått att Moder Natur är god?
Daria Spitza
Nicholas Jaar – No
Brukar lyssna på No av Nicolas Jaar både när jag är ledsen och glad. Full och nykter. Kåt eller inte kåt. Gillar hur den får mig att känna mig sprudlande och på samma gång, inte alls. När jag googlar och vill veta vad han egentligen sjunger blir jag förvånad och på samma gång, inte alls. Jag läser bland annat ”There’s no need to see the future / To know what will happen / We already said ‘no’”. Handlar låten om jordens undergång eller bara om undergångar i sig? Om att säga nej till saker, om att från insidan ut känna att nej, nu är det slut. Jag vill inte vara den som bunkrar vita bönor i köket utan att ha hostat en enda gång de senaste dagarna. Ändå ser jag mig själv där om några dagar. Med en öppnad burk vita bönor jämte snusdosan på köksbordet. Kanske en kopp kaffe för jag läste att varma drycker dödar viruset. Kanske läste jag också att det var hittepå, att man måste granska all information noga.
Musik fungerar annorlunda än informationen om viruset. Man behöver inte granska utan kan lyssna och gå på instinkt. Gillar jag det eller inte alls? I tider där människor verkar mer angelägna än någonsin att veta, känner jag att vetandet skrämmer mig. Att jag inte litar på mig själv och vad jag vet. Men, om vi bestämmer oss för att lita på mitt vetande, bara för en stund. In that case vet jag att jag gillar den här låten. Hur den får mig att känna, eller inte alls. När jag läser översättningen av sångtexten ser jag att Jaar i slutet sjunger ”Go over there, and tell another one / Whichever one you like, tell a nice story”. Jag tror att det är det vi måste göra, vare sig jorden nu kommer att gå under eller inte alls. Vi måste tell a nice story. Det är det minsta vi kan göra.
Josefiné Josefsson
