Klimatkrisen tar plats på scen: En recension av 77 meddelanden från framtiden

Litteraturvetenskapen har länge förstått fördelarna med att ägna sig åt tvärvetenskaplig forskning där kultur och vetenskap samverkar. Ekokritiken, som det kallas, studerar just hur miljöproblem och människans relation till naturen kan skildras i litteraturen. Även samtidskonsten har i viss utsträckning intresserat sig för det särskilda som uppstår i mötet mellan konst och vetenskap, med fokus på ekologi. Teaterkonsten har alltså legat lite efter när det gäller dessa frågor, men efter gårdagens premiär av 77 meddelanden till framtiden på Dramatens lilla scen kan detta sägas vara förändrat. 

Eftersom teater är en konstform som är så beroende av sitt språk, är det sällan man upplever att man verkligen kommer nära hela världen när man går på teater. Så är dock inte fallet när man ser 77 meddelanden från framtiden. Föreställningen ingår i ett globalt projekt där både scenkonst och vetenskap är involverat. Detta är We Hear You – A Climate Archive, som är ett samarbete mellan Dramaten, Georgetown University’s Institute for Environment and Sustainability, Sveriges ambassad i Washington och The Lab: Laboratory for Global Performance and Politics vid Georgetown University. 77 unga människor från hela världen har varit delaktiga i projektet, där de på zoom har delgett varandra sina upplevelser av att ha en stor del av livet framför sig när klimatkrisen bankar på dörren. Deras dokumentära historier har därefter översatts och bearbetats för scenen. 

Regissören och tillika dramatikern för föreställningen, Jacob Hirdwall, (även om de unga berättarna bör ses som meddramatiker) har hittat en tänkvärd inramning av berättelserna, som har sin grund både i Strindbergs Ett drömspel, där guden Indras dotter Agnes kliver ner från himlen för att se hur människorna har det, och den sanna historien om aktivisten Julia Hill, som bodde i ett Redwoodträd i Kalifornien under två år, i protest mot att det skulle avverkas. Tina Pour-Davoy är vår tids Agnes, nedstigen från om inte himlen, så ett träd. Efter två år i trädet, vill alla människor berätta för henne om sina egna upplevelser av klimatkrisen, och de följande 1, 40 minuterna samlar hon in vittnesmål från de 77 berättarna.

En föreställning som till så stor grad inte baseras på dialoger utan monologer, som dessutom berättar för publiken om ett vetenskapligt, högaktuellt ämne som behöver vår fulla uppmärksamhet, hade lätt kunnat bli förevisande och torr. Trots denna utmaning fungerar det förvånansvärt bra att kombinera vetenskap och teater, även om det i vissa stunder snuddar vid det redovisande. 

Suggestiva visuella effekter, ljud och musik bidrar med en sällsam stämning, som fångar känslan av att stå på randen av en verklig dystopi. Peter Stockhaus har skapat en talande ljussättning, som då och då bländar publiken så att vi instinktivt vill blunda eller titta bort, och i samma stund kommer man på sig själv med att det är just så vi reagerar på klimatkrisen. Att strålkastare då och då vänds mot publiken påminner oss också om att vi alla är en del av det som berättas på scen. Monologerna varvas med Johanna Lindhs koreografier, som blir välkomnade avbrott i den annars texttunga föreställningen. Enstaka tillfällen gränsar koreografierna till att bli en aning illustrativa – när vi redan hört en klimataktivists berättelse om att ingen i hennes närhet engagerar sig i klimatet, för att därefter få en koreografisk genomgång av hur hon och en grupp människor ser klimatkatastrofen på en bioduk, varpå hon är den enda som reagerar, känns det som att man hade kunnat berätta hela historien bara med denna koreografi, snarare än att låta koreografin understryka den poäng vi redan förstått. Men det illustrativa elementet har också sin charm, som när vi fått lyssna på en forskare som precis insett att det är lättare att nå fram med vetenskaplig information till människor om man tar en omväg genom kulturen. Hela ensemblen och praktikanterna håller varsin bok, som de får att flyga likt stillsamma fjärilar. Det blir en bild av hela projektet i sig; hur vetenskapen här får vingar genom konsten, och hur dessa fält kan ta hjälp av varandra för att få mänskligheten att faktiskt lyssna, och inte bara höra.

Ensemblen har ett fint gemensamt tilltal, där varje berättelse får blomma ut och ta sin plats. Det är inga uttagna karaktärer vi möter på scenen, vilket känns som det enda rimliga när det är verkliga människors upplevelser av klimatkrisen som återberättas. Skådespelarna får sällskap av en grupp praktikanter från Kulturamas skådespelarutbildning, och sällan har tonåringars existens på scen gjort en föreställning så mycket mer gripande. Bara att se så extremt unga människor vandra framför projektioner av smältande glaciärer och fruktansvärda stormar, får det att vända sig i magen. Det är svårt att föreställa sig den här föreställningen utan dem, eftersom de med sin blotta närvaro blir representanter för alla unga som idag växer upp utan en självklar framtid. 

Men det är de 77 berättarna som, trots att vi inte ser dem fysiskt på scen, griper tag i vår oro och medkänsla. I ett parti som får både mina och många andra i publikens ögon att tåras, säger den stora ensemblen av både skådespelare och praktikanter namnen på var och en av berättarna, var de bor, och att de har ett meddelande för dem som ska komma att leva i framtiden. Något med denna till synes enkla sekvens gör det så gastkramande tydligt att vi unga idag över hela jorden står inför en utmaning aldrig tidigare skådad. Vad ska det bli av alla oss, och framför allt, de människor som ska komma att leva i framtiden? Krig, konflikter, sjukdomar – fruktansvärda krafter, men möjliga att värja oss ifrån med rätt politik och vetenskap. Men klimatkrisen är, som en av berättarna säger, det existentiella hot som människorna inte verkar bry sig så mycket om. Vi är fullt upptagna med annat – att hämta på dagis, att renovera, att jobba, att vara förkylda, eller att ondgöra oss över Greta Thunberg på Flashback (talande skildrat med projektioner av politiker och världsledare i bakgrunden, varvat med fler bilder av  naturkatastrofer som ingen, varken politikerna eller flashbackanvändarna, tycks reagera på). Meddelandena till framtiden säger att ja – vi såg det hända, eller till och med – framtiden är redan här. Caroline Romares kostymer, där samtliga på scen är klädda i olikfärgade overaller, för tankarna till att existera bland radioaktivt avfall eller i en dystopisk framtid där kläder inte längre har någon dekorativ funktion utan är till för att skydda oss mot gifter vi själva framkallat. 

Flera berättelser involverar fruktansvärda naturkatastrofer, där berättarna insett vidden av vilka krafter vi människor i så många år försökt exploatera och tämja. Klimatkrisen är på ett plan naturens ultimata hämnd – men, som en annan berättare påpekar, det är inte naturens fel, utan människornas. Trots det plågsamma i att närma sig den klimatångest som många av oss lever med dagligen, finns det både humor och hoppfullhet i föreställningen. En av berättarna konstaterar, att trots att det man berättar inte är hoppfullt, så är det hoppfullt att berätta. Och bara existensen av globala initiativ såsom We Hear You – A Climate Archive, ger en strimma av hopp. Trots att jag ibland kommer på mig själv med att vara mer fascinerad av projektets tillkomsthistoria och idén av en tvärvetenskaplig teater än det som sker rent konstnärligt på scenen, är 77 meddelanden till framtiden ett bevis på att scenkonst och vetenskap inte behöver vara åtskilda, utan kan befrukta varandra. 

77 meddelanden från framtiden har premiär 25 april 

Scen: Dramaten, Lilla Scen

Manus och regi: Jacob Hirdwall

Koreografi: Johanna Lindh

Scenografi och kostym: Caroline Romare

Medverkande: Filip Alexandersson, Anna Björk, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Tina Pour-Davoy, Nina Zanjani 

Praktikanter från skådespelarutbildningen på Kulturama: Patrick Brännfors, Ida Vainionpää, Simon Sandqvist, Annie McWilliams, Patrik Andersson Walle, Elvira Rosling, Otilia Manstrand, Cia Norberg Söderman, Farah Bayoudh