Kemin saknas i Brokeback Mountain
Förväntningarna är höga när Intiman bjuder in till den lika delar legandariska som sorgliga queer-kärlekshistorian Brokeback Mountain. Vattenfast mascara och näsdukar i handväskan visade sig dock vara onödiga förberedelser. Brokeback Mountain är ingen musikal men ändå är det bakgrundsmusiken som spelar huvudnumret.
Brokeback Mountain, som är baserad på Annie Proulx novell och film, handlar om de två cowboysen Jack (Samuel Astor) och Ennis (Malte Gårdinger) som under en sommar jobbar tillsammans på Brokeback mountain och vaktar får. Där växer deras åtrå för varandra och de blir snabbt älskare. I andra akten separeras de båda och gifter sig med varsin kvinna och får barn. Efter fyra år hittar de varandra igen och en affär tar vid. Brokeback Mountain utspelas mellan 1963 till 1983 i södra USA och belyser det kollektiva hatet mot homosexuella och längtan efter något annat.
Trots att man lyckats lyfta fram huvudbudskapet så är det i formen som denna föreställning spretar. När det kommer till kvalitet är det natt och dag mellan första och andra akten samtidigt som musiken är malplacerad genom föreställningens gång. Trots att Jill Johnson är en av landets bästa countrysångerskor och en av de bästa artisterna man kunnat ha, blir hennes avtryck tyvärr inte mer än oorganisk bakgrundsmusik. Låtarna lämnar varken avtryck eller tillför något till berättelsen.

Gestaltningen av karaktärerna är även den bristande. Som 60-tals cowboy kräver karaktärerna sin dos av macho. Det märks till exempel på Jack som älskar sprit, rodeo och försöker formulera sig tufft. Astor framstår dock mer som en desperat tonåring som mest försöker att vara cool.
Även om Gårdinger inte lyckas vara så macho heller, så syns det i alla fall mer i andra akten där Ennis inre konflikt blir mer påtaglig och ilskan träder fram. Gårdingers desperation över att bevara sin hemlighet ger både riktning åt berättelsen och visar på ett rått register. Även om jag hatar toxiska machomän i verkligheten är det tyvärr något som jag behövt se mer av för att tro dessa karaktärer.
En av de viktigaste delarna för en kärlekshistorias trovärdighet är därtill kemin. Sorgligt nog är den kemin svårfunnen. Om jag inte visste vad denna föreställning handlar om på förhand skulle jag till exempel bli otroligt chockad av den plötsliga sexscenen som bara uppstår utan något vidare förspel.

När saknaden ges utrymme i andra akten närmar man sig något mer intimt, särskilt i kontrast med hur relationerna mot de egna fruarna fejkas. I akt två kommer även originalhistoriens ilska fram som tidigare saknats. När Gårdingers Ennis får ett utbrott av att ha blivit konfronterad av sin fru (Julia Sporre) är resultatet närmast fantastisk.
Med djup besvikelse når Brokeback Mountain inte upp till de utifrån materialet högt ställda förväntningarna. Med en betydligt bättre andra akt och en av Sveriges vackraste countryröster närvarande på scen uppstår dock små minnesvärda stunder. Allt som allt kan det tyvärr inte räknas som något annat än medelmåttigt.
Brokeback Mountain spelas på Intiman i Stockholm mellan 19 november 2026 till 30 januari 2027

