Kärlek på svenska är en käftsmäll mot ens egen spegelbild
Allt började med en tystnad. En sådan tystnad som varade så länge att man bara ville att någon skulle börja skrika, för att slippa höra publiken hålla andan. Stolarna var fyllda av såväl unga som gamla, och på scenen gestaltade nio talangfulla skådespelare olika karaktärer – alla i kärlekens namn. Både publiken och karaktärerna speglade att kärlek kommer i många olika skepnader, där varje sådan är smärtsam och vacker på samma gång. För är det något föreställningen fick mig att känna är det att kärlek inte existerar utan båda delarna.
Jag ser framför mig par som promenerar hand i hand genom regnet på väg hem från Dramaten medan de frågar varandra “vad är kärlek för dig, älskling?”. Föreställningen Kärlek på svenska är en 2.5 timmars lång reflektion över just den frågan – och karaktärernas självupptagna kärleksbikter är ett försök till att besvara den.
Det gör de vackert, i en ångestdimma och besatthet av att berätta om sina unika känslor. Samtidigt skildrar de allt det där vardagliga. Ni vet när man tror att ingen annan på denna jord någonsin varit så olyckligt kär som du själv, för att senare inse att du kanske inte var så unik trots allt? Pjäsen lyckas fånga individens smärta i kärlekens universalitet.
Så, vad är kärlek? Är det tryggheten som infinner sig när förälskelsen svalnat, som till sist kanske mynnar ut i ett kamratäktenskap och dess eviga livspussel? Söker vi egentligen relationer för att läka våra egna sår? Vad gör kärleken med en när ens existens blir ersatt? Och vad är kärlek på svenska? Är kärlekens innebörd olika beroende på vilket språk man talar? Föreställningen Kärlek på svenska är baserat på Staffan Juléns dokumentär med samma namn, en slags uppföljare av hans och den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitjs film Lyubov – Kärlek på ryska, som skildrar det ryska folkets relation till kärlek.
Jag tror att kärlekens själ är universell världen över, men inte kärlekens villkor. Kärlek på svenska, åtminstone i denna föreställning, skildrar en frihet som många kulturer saknar – att älska vem man vill, att bejaka den kvinnliga sexualiteten och att ha ett val. Men friheten kommer sällan utan smärta. Det visar inte minst César Sarachu som porträtterar en äldre transkvinna som tampats med sin identitet hela sitt liv i ett äktenskap med en kvinna. Eller Nina Fex, som spelar en kvinna som lämnat sitt äktenskap med en man för en kvinna. Hon upplever att den lesbiska kärleken är något helt nytt och fantastiskt, men har också fått utstå en del fördomar. Bland annat av den unge prästen som spelas av Christoffer Svensson, pjäsens mittpunkt i form av en samtalsledare som lyssnar på karaktärernas kärleksbikter.
Föreställningen var på vissa sätt en käftsmäll i det avseendet att jag vid flera tillfällen tänkte att “åh nej, det där är ju jag”. Någon jag inte vill vara. Jag är övertygad om att de flesta i publiken kunde återfinna sin egen spegelbild i någon av de många rollfigurerna, som så träffsäkert speglade verkligheten.
Melinda Kinnaman levandegjorde kvinnan som bara upplevt flyktig kärlek och lämnat korta, intensiva relationer på grund av “daddy issues”. Med en komisk svärta i hennes eget sätt att beskriva hur hon “kastar sig rätt ut i kärleken utan någon bedövning”. Gunilla Larsson porträtterar en äldre dam, återhållsam på grund av genusnormer, vars innersta önskan är att någon ska röra vid henne, så att hon kan känna att hon lever. Hennes berättelse skaver lite extra i mitt hjärta – hur många kvinnor har inte tvingats att bara drömma om kärlek? Tanja Lorentzon skildrar en dyster kvinna, som har gift sig med en man som är en kopia av sin egen mamma, för att slippa bli överraskad. Hela livet har hon fått höra att hon varit oönskad. Tänk vad alla ärr, som är en ständig följeslagare till kärleken, gör med en. Alexander de Sousa gestaltar det sår som många lever med idag, en ung man med Tinder, rädd för att träffas i verkligheten och svårt för att hitta ett djup. Vid ett tillfälle tar han upp mikrofonen och sliter av en riktig show med Elvis Presleys låt Can’t Help Falling in Love, kanske för att väcka kärleken till liv, i en generation som tappat dess anda.
Utöver skådespelarnas starka insatser varvades föreställningen med dans och skådespelarnas egna röster ekandes från högtalarna, där de berättade vad kärlek är för dem som privatpersoner. Det var vackert att få höra det konkreta i kärlek – kärleken till sig själv i konstellationen med de man älskar, till världen, till sina barn, till hunden, att titta på sin älskade när denne sover, att romantisera och drömma om kärlek. Och att höra till.
Oavsett vad kärlek anses vara, kan det aldrig sägas nog om den. En vän sa till mig att det är den huvudsakliga kraften som animerar oss som människor. Och kanske är det så enkelt som det.
Själv gick jag i alla fall hem i regnet, singel och ensam, tom och uppfylld på samma gång, med känslan av att kärlekens väsen är lika fruktansvärt som vackert.
Kärlek på svenska har föreställningar på Dramaten fram tills den 30e november.
Regissör: Nadja Weiss
Dramaturg: Irena Kraus
Ljus: Ellen Ruge
Text: Tilde af Klintberg