Lek, kärlek och antika hjältar – det här är Anne Carson

Anne Carson. Det mest dark academia priset någonsin.

Skojade. Carson är allt annat än mörk. Tillsammans med förra årets pristagare – Laszlo Krasznahorkai – är detta kanske en av få gånger som Svenska Akademien brutit sitt katedraliska allvar och visat ett slags sinne för humor.

Många har kallat priset förutsägbart. Trist kritik. Vad de menar är att den kanadensiska filologen, översättaren och poeten borde fått det för 15 år sen. Eller att de vill ha litteraturen för sig själva, obefläckad.

Carson debuterade 1986 med Eros the Bittersweet, en omarbetning av hennes doktorsavhandling Odi et Amo Ergo Sum (ungefär: jag hatar och jag älskar, alltså finns jag), som undersökte eros som en tveeggad känsla av njutning och smärta, belyst av Sapfos ord glukupikron (bitterljuv).

I Sverige gavs hon ut först 2009 med Röd självbiografi, en nytolkning av berättelsen om hur Herakles dräper den röda draken Geryon. I Carson är den senare dock en homosexuell tonåring med vingar som blir olyckligt kär i den rebelliske hjälten.

Hon har också översatt de grekiska tragöderna i An Oresteia, en trilogi av Aischylos, Sofokles och Euripides pjäser i hennes idiosynkratiska, moderna stil. Och Sapfos fragment i en samling med den underbara titeln If Not, Winter.

Ungefär så fortsätter författarskapet. Med lekfullhet och stort känsloregister dras antika berättelser upp i ett sorts evigt nu, en stil som är originell men ibland upplevs som motsatsen på grund av mängden epigoner, något som omöjligen är hennes eget fel.

Nyligen hörde jag någon kalla henne ”lite för kall”. Mer precist utmärks författarskapet av en ironisk lätthet. Böckerna är ofta collage av fragment – pyssel, nästan klotter. Carson har själv sagt att hennes stora fiende är tråkigheten, och det märks: med Carson har man aldrig tråkigt, som med all stor litteratur, den som vill ut i världen och bli liv.

Min fästmö Molly, latinist och ibland insändare i KULT, kan henne bättre än jag:

– Anne Carson verkar i en palimpsestisk tradition som påminner om romerska diktare som Catullus och Vergilius. Romarna ägnade sig åt både imitation av och tävlan med grekerna – Catullus 51 är en känd parafras på Sapfos ”Gudars like”, Carsons Antigonick är en förvrängd version av Sofokles. Att förhålla sig till äldre verk på det här sättet, genom citat och omarbetningar, känns samtidigt postmodernt och pre-upplysningen. Det är kul. Priset blir också en hyllning till översättningskonsten och till filologin, vilket uppskattas.

Själv läste jag henne först på för några år sen ett tåg mot Lund. Jag hade tagit med Antigonick och Glass, Irony and God, som innehåller den utmärkta långdikten ”The Glass Essay” om Emily Brontë och förlorad kärlek. Anledningen var att imponera på en tjej (det funkade). Börja med dem om du vill bli lika förtjust som jag.

Det senaste decenniet har kanske Carson blivit lite väl förtjust av sin egen författarpersona. Hennes senaste pjäs Norma Jean Baker av Troja gav mig ingent, överskuggades av den mer experimentglada Antigonick.

Men strunta i det. Carson är en av de riktigt stora. Bättre 15 år för sent än aldrig.