Kapitalism, kloning och kolonialism i Mickey 17

Efter en lång väntan är nu den Oscarsbelönade regissören Bong Joon-Ho (Parasite, Memories of Murder) aktuell med sci-fi-komedin Mickey 17, baserad på Edward Ashtons novell Mickey7. Med paralleller till Georges Orwells 1984 utspelar sig filmen i ett dystopiskt 2054, där jordelivet präglas av resursbrist, överbefolkning och social segregation.

I desperation skriver filmens huvudkaraktär, Mickey Barnes (Robert Pattinson), och hans kompanjon Timo (Steve Yeun) upp sig på en rymdexpedition. Medan Timo anställs som pilot antar Mickey rollen som ”utbytbar”, vilket innebär att han skickas på dödliga uppdrag för att sedan klonas med sina kvarvarande minnen.

Efter fyra år når rymdresenärerna planeten Niflheim, där Mickey gång på gång tvingas offra sig för forsknings- och kolonialiseringsändamål. När den sjuttonde versionen av Mickey får i uppdrag att tillfångata planetens inhemska livsform ramlar han ner i en spricka i isen, varpå Timo rapporterar honom död. Överraskande nog räddar varelserna Mickey, men när han återvänder till rymdskeppet upptäcker han att de redan har hunnit klona honom och det finns plötsligt ”multiplar” — något som är strikt förbjudet. De två klonerna inser att någon av dem måste dö för alltid.

Mickeys död och återuppståndelse speglar ett samband mellan kapitalismens exploatering av människor och icke-människor, samtidigt som det belyser kristendomens föreställning om lidande och offer, i vilken individens lidande blir en del av ett narrativ inkluderande försoning och produktion. Genom att återuppstå omdefinierar filmen betydelsen av döden, där lidande och förlust inte blir slutpunkter, utan snarare en del av ett systematiskt utnyttjande av kroppen som objekt. Här utkristalliseras en stark samhällskritik kring hur dessa system rättfärdigar och utnyttjar individer i syfte att producera och kontrollera – något som belyser etiska aspekter på värdet av mänskligt, men också icke-mänskligt liv, vilket ofta ses som utbytbart och underordnat. Det blir särskilt tydligt i resenärernas möte med de inhemska varelserna, något som för tankarna tillbaka till regissörens tidigare verk Okja (2017) där djuren utnyttjas i matindustrin, och på Niflheim exploateras de inhemska varelserna för koloniala ändamål.

Centralt i filmen är huvudkaraktärens prövning och karaktärsutveckling, vilka bygger på att han och hans klon tvingas konfrontera sina egna identiteter. Motiverad av sitt kärleksintresse, säkerhetsagenten Natasha (Naomi Ackie), lär Mickey sig successivt att stå upp mot rådande makthierarkier som dikterar deras öde – något som kan ses som en uppmuntran till hopp och civil olydnad.

Samtidigt är filmen en satirisk skildring av imperialism och fascism, där expeditionens ledare och politikern Kenneth Marshall (Mark Ruffalo) tillsammans med sin fru Ylfa (Toni Collette) överträder både mänskliga och icke-mänskliga rättigheter för att nå sitt mål att skapa en ”vit och ren människoras” på Niflheim. Här spelar Bong på stereotypa gestaltningar av auktoritära ledare, vilket känns som hans sätt att spotta samtiden i ansiktet — för mellan skratten finns trots allt en stark ilska som löper genom hela filmen.

Användandet av hans lite smått barnsliga humor som verktyg för att lyfta fram ett allvar, tillsammans med ett starkt visuellt berättande, har blivit en signatur i Bongs filmer, inte minst i den flerfaldigt prisade Parasit. Trots att filmen väcker en rad filosofiska och samhällskritiska frågor, och dessutom är väldigt underhållande, når den inte samma nivå som Parasit, eller min personliga favorit, Memories of Murder, där Bong lyckas mixa kriminalthriller med sin mörka, absurda humor.

Det är ofta en hit or miss att använda starka karikatyrer i film, och ibland blir det stundvis lite övertydligt, vilket gör samhällskritiken aningen ytlig till skillnad från de tidigare nämnda filmerna. Jag är inte säker på att jag gillade slutet, men för att inte spoila håller jag det för mig själv! Sammanfattningsvis är Mickey 17 en underhållande film som förhoppningsvis lockar en bred publik och uppmuntrar till kritiskt tänkande – en förmåga som nedvärderas mer och mer i vår så kallade ”fria värld”.