Kanske är BHM inte så mycket om historia utan om framtiden?

Nu har årets upplaga av Black History Month – BHM – passerat och detta år har vi sett en annan typ av firande, en acceptans som tillåter skapande. BHM firas årligen för att uppmärksamma svartas historia och människors rättigheter. Syftet är att hedra svarta människors bidrag till såväl samhället som vår kulturella scen. Trots att BHM firas under årets kortaste månad har den ändå gjort ett starkt intryck. För varje år har bidragen utvidgats till nya genrer och kategorier, men fortfarande hållit sig inom ramarna för att vara “svart”. Vi har fått filmer om black empowerment samt böcker och inslag om vad BHM handlar om.

I år händer något annorlunda, vi ger oss in på ny mark och skapar istället en framtid inom nya avdelningar. Svarta människor är inte längre biroller till de stora aktörerna, utan de är de stora aktörerna på alla kulturella scener som sprider nya perspektiv.

Beyoncé är en av de största artisterna i världen och har skapat ett brett spektrum av all typ av musik hon kan skapa. Vi har sett henne göra allt och jag är därför inte heller förvånad när hon kommer ut med Texas Hold ’Em – en singel från hennes kommande album. Det är en countrylåt och personligen har den blivit en favorit. Det är typisk country i melodin men nutida i låttexten och till skillnad från att blanda genrer för att göra det mer bekvämt med övergången till ny sorts musik är denna låt så tydligt country, vilket är en genre vi inte hört Beyoncé göra ännu.

”Beyoncé gör en låt inom denna genre för att hon är från Texas, det kan inget ta ifrån henne”

Texas Hold ’Em nådde nummer ett på Billboards Hot Country Songs och därmed blev Beyoncé den första svarta kvinnan som tog platsen. Även om Beyoncé är bred i sitt skapande är detta ett nytt artisteri vi får ta del av och någonstans ett kvitto på att det som en gång var inte kommer att stanna inom stereotypa ramar längre.

Dagens lyssnare vill ha diversitet, autenticitet och är trötta på det konservativt uteslutande. Beyoncé gör en låt inom denna genre för att hon är från Texas, det kan inget ta ifrån henne. Detta öppnar en väg för andra som växt upp i sydstaterna och inte ser ut eller är som stereotypen, men fortfarande kan skapa inom de ramarna. En värld inom skapande där alla får ta del av den musik de vill och bli hörda och uppskattade. En värld där afrikanska artister inte bara nomineras i kategorin Best African Music Performance på Grammy-galan utan i alla musikkategorier.

Det är inte bara inom musiken vi ser ny mark brytas utan även i filmer. Till exempel filmen Bob Marley: One Love. Den musikaliska filmen är regisserad av Reinaldo Marcus Green som är en Oscarsnominerad regissör, författare och producent och som tidigare regisserat filmer som King Richard och Monsters and Men. Alla är baserade på verkliga människor och det känns tryggt att veta att det är en svart regissör som porträtterar hur dessa svarta män är i filmerna. En sann bild om hur de uppfattas i världen. I Bob Marley-filmen är detta fokuset inte bara på vem Marley var i hans musik utan även vilken typ av man han var i sitt privata liv. Filmen handlar om Marleys stora europaturné och fredskonserten, och den var otrolig på att fånga ögonblick av förtvivlan och ångest som kunde förekomma i hans privatliv, vilket är en sida av Marley vi inte får se i intervjuer eller hans musik. Den autenticitet som filmen har får mig att tänka på vilka andra filmer vi skulle få ta del av om fler mörkhyade regissörer fick chansen att visa sina verk på de stora skärmarna.

Med sin andra poesibok Murmur beskriver Barnett den svarta mannens komplicerade liv och utmanar oss med allt från historiska till utomjordiska perspektiv om varför vi ser på varandra som vi gör

Månadens poesidebuter från svarta poeter inkluderar just det Beyoncé gör i sitt nya val av genre, de utmanar förutfattade meningar om ras, kön och historia och låser sig inte till en stereotyp utan skriver om andra perspektiv som visar att svarta författare är mångsidiga och djupt genom deras poesi vidgas vår syn. Cameron Barnett är en av finalisterna i NAACP Image Award – en årlig prisceremoni för att hedra enastående prestationer inom bland annat litteratur. Med sin andra poesibok Murmur beskriver Barnett den svarta mannens komplicerade liv och utmanar oss med allt från historiska till utomjordiska perspektiv om varför vi ser på varandra som vi gör. Den är ärlig och förklarar hur vi blir de vi är, med fördomar som en bakomliggande orsak.

Om en månad utkommer även poeten och redaktören Angelique Zobitz debut Seraphim, som handlar om det graciösa sättet den svarta kvinnan tar sig genom vardagen. Det är inte ett firande av den starka svarta kvinnan utan för en gångs skull ett uppmärksammande av den lättsamma glöden som utstrålas. Zobitz visar oss att den svarta kvinnan inte behöver associeras med smärta eller alltid vara stark utan att hon kan vara lysande av kärlek och lycka.

Tidigare har det viktigaste för BHM varit att lyfta historien och de aktörer som tagit oss hit och hjälpt oss att bli sedda. Nu utnyttjas den plattformen och svarta kreatörer sprider sina verk till fler mottagare. Allt fler skapare tar tillfället i akt att kliva in i nya kategorier som inte har inkluderat svarta människor tidigare. De skriver, sjunger och skapar sig in i olika världar och vi som mottagare berikas av alla nya bidrag. BHM är inte bara ett firande för att minnas historien utan ett sätt för oss att förstå svartas mångsidighet och även vår nutid. Firandet är bara under februari månad varje år, men det är en markering, inte bara för att det är dags att lyfta historien utan även för att stanna upp och se framåt.