Kan zines rädda generation Z från mobilberoende och dåligt sex?
Generation Z är den mest mobilberoende, ensamma och konservativa generationen – och den som har minst sex. Kan zines vara räddningen? Nora Fortes besöker Flyleaf Festival i Berlin och ser ett ljus i slutet av tunneln.
På senaste tiden har det inte känts lika frigörande som det brukar att cykla omkring planlöst. Jag är ny i Berlin, arbetslös, och borde göra, lära mig och utforska saker. Och visst utforskar jag, men bara via Instagram. Jag väljer att förlita mig på att det inte bara är mig det är fel på utan alla i min ålder (snälla säg att det stämmer). Det kanske inte är så konstigt att vi är mobilberoende när vi samtidigt är den ensammaste generationen, den mest konservativa, och generationen som har minst sex. Hur ska man carpe diem under de omständigheterna.
På Instagram hittar jag något om Flyleaf Festival, en bok- och zine-festival som pågår i stan. Ett zine är en egenutgiven publikation som kan se ut som ett litet häfte. De kopplas ofta samman med subkulturer i och med att de bland annat görs av punkare, riot grrrls och sci-fi-nördar. Idag används begreppet mer brett, men alltid med starka pyssel-associationer. Analogt. Kanske precis vad jag behöver. Jag sätter mig på cykeln, och det är första gången jag lämnar mitt rum på tre dagar. Mycket riktigt förstår jag snart att zines är vår generations räddning, av fyra enkla skäl.
1. Zines gör dig mindre mobilberoende
Festivalen pågår i tre olika lokaler: utställningslokalen WIRWIR, förlaget Replika publishing och förlaget Falschrum books. Lokalerna är små, men det är omöjligt att bli understimulerad bland alla färgglada papper och former som ligger på utställarnas bokbord. Zinen lyckas mata min dopaminkåta hjärna. De är tillräckligt korta för att kunna ersätta en reel.
Ändå märks det att vi befinner oss utanför algoritmerna. Jag hittar zines med ämnen som sträcker sig från instruktioner för hur man spelar flöjt på ett grässtrå, till kulinariska resor i Sydostasien, till blommor och deras symbolik. Eftersom man befinner sig i ett slags konstnärligt mellanrum vet man inte riktigt vad som kommer att dyka upp.
Jag träffar C Bain som har ett bokbord i Falschrums lokal, och han är ett exempel på mångfalden som råder:
“Jag är främst en performancekonstnär, och jag skrev länge poesi för att kunna uppträda med den. Jag började göra häften eftersom jag är gammal. Det var på nittiotalet, Youtube fanns inte. Så om man hade ett häfte kunde man ta del av någons verk även om de inte läste upp det för en.“
Och det är som att jag glömmer Instagrams blotta existens. Eller Instagram känns överflödigt när platser som den här finns. Jag kanske bara är överväldigad av att få prata med en levande människa. C Bain säger med allvar i rösten att jag borde gå och prata med de andra utställarna också.
2. Du kommer aldrig mer att vara ensam
Eftersom jag tillhör generation Z är jag totalt socialt inkompetent. På väg till festivalen går jag in på en kiosk. Jag blandar en redbull vodka i min vattenflaska och dricker den på cykeln. Väl framme återupptäcker jag min kärlek till amerikaner, de pratar så mycket och de är så glada. Här kryllar det av dem. Men till skillnad från när de turistar i valfri europeisk stad är deras röster inte det enda som hörs.
Festivalen går ut på att alla ska vara aktiva deltagare i det gemensamma samtalet. Angie Shi, som ställer ut sina zines i WIRWIRs lokal säger såhär:
“Ibland är det en och samma person som skriver, ritar och trycker. Så jag tror att det är därför det kan vara en väldigt personlig grej. Och jag tror också att ämnena kan vara rätt så märkliga.“
Det är omöjligt att vara blyg i den här miljön. Utställarna blottar sina egna tankar på bokborden, och då kan jag inte låta bli att försöka lära känna dem mer, så jag plockar fram min inre amerikan. Det visar sig att jag slipper stå i ett hörn och se velig ut. Jag kommer nära folk mycket snabbare än om jag skulle ha träffat dem på en bar eller i plugget. I och för sig kan det ha att göra med min redbull vodka.
3. Zines hindrar dig från att rösta höger
Utställarna på festivalen säljer sina zines, men jag undrar hur mycket de egentligen får sålt. Jag köper ett zine och personen jag köper från blir jätteglad, alltså jätteglad. Men det är främst gesten som gör henne glad, snarare än att casha in. “I fucking hate money”, hör jag någon säga runt hörnet. Och det är klart att någon säger det här. Om man tycker om pengar finns det andra ställen att hänga på. Zines görs i liten skala. Syftet är inte att nå ut till så många som möjligt, utan att nå ut till de som vill ta del av det.
April Gertler, som är en av initiativtagarna till festivalen, säger att zines har en förmåga att decentralisera kulturen:
“Om du gör konst som är till för gallerier eller museum skapas omedelbart en hierarki kring vem som känner att de har tillgång till att se eller involvera sig i det. Jag tycker om zine-formatet eftersom det är så himla demokratiskt och alla kan skapa det, och också äga det.”
Zines är också ett medium som ofta används av marginaliserade grupper. Det kan vara ett sätt att lyfta perspektiv som inte så ofta blir uppmärksammade. Festivalen kanske inte är världsomvälvande, men den skapar definitivt ett naturligt utrymme där folk med unika livserfarenheter kan dela med sig av dem.
4. Zines gör dig bättre på sex
Vi i gen Z har visat oss ha mindre sex än våra föregångare. Jag hade inte haft något problem med det om det inte var för att sex är coolt, och jag vill inte vara mindre cool än min föräldrageneration. Att vara sexuellt aktiv kan vara ett tecken på livsgnista. Är det inte så att många förr låg bara för att de var uttråkade? Och vi då? Jag hörde någon gång att vår generation i synnerhet fruktar känslan av att vara uttråkad. Vi hänger hemma mycket och där underhålls vi mer än nog, så vi är kanske inte lika intresserade av sex som folk var innan.
Det hänger något svettigt över lokalerna på festivalen. Ett positivt slags rastlöshet. Zineskapande är konstens motsvarighet till polyamori och bisexualitet. Det är girigheten i att vilja ha alla (konstformer). I och med att de är så enkla att göra kan man lägga sig närmare det djuriska innersta känslolivet. Du behöver inte tänka igenom ett zine på samma sätt som en bok. Nästan som att det sker på impuls. Något har tagit upp din inre värld så påtagligt att du måste skapa ditt eget lilla manifest och få ut det nu nu nu. Så vill jag ha det. Ja, det är väl bara det jag vill ha.
