Kan kvinnligt skrivande utgå från annat än våld och kamp?
“J. har många gånger bett mig att skriva en rolig bok. Men jag bara skriver och skriver på en lång bok som inte alls är rolig.”
Det är svårt att recensera en bok som gång på gång utvärderar sig själv. Det kanske inte finns mycket annat kvar för mig att säga än att uppmana folk att läsa den. Poeten Oksana Vasiakinas självbiografiska roman Sår, i översättning av Janina Orlov och Lida Starodubtseva, är en poetik som utgår från lesbiskheten, minnet och det skrivande kvinnliga subjektet. Efter att hennes mamma dör i bröstcancer ska Vasiakina ta med askan till hemstaden Ust-Ilimsk i Sibirien. Tiden innan och efter döden är mättad med betydelse, och Vasiakina gör sitt yttersta för att vidröra alla delar av den.
Vasiakina ser sina släktingar, och inte minst sin mamma, från en ensam plats. De andra lever i relation till en dröm om hemmets och nationens storhet som hon inte delar. Vasiakina drömmer om andra grejer. Hon beskriver sakligt och rationellt hur hon vill röra vid kvinnor hon möter och slicka deras fötter: en verklighetstrogen skildring av den lesbiska erfarenheten, som till stor del går ut på att känna sig som en obehaglig tonårskille. Det är viktigt för Vasiakina att vara ärlig med sina känslor kring mamman, men ärligheten är svåråtkomlig när den för med sig skam och utanförskap.
För att förklara sin mammas kvinnlighet landar Vasiakina i rummet. “Kvinnan är främst av allt rum” skriver hon, och beskriver som besatt sin mammas krukväxter, smyckeskrin, köksredskap och matlagning. Tillsammans med mamman dör rummet omkring, medan Vasiakina själv tvivlar kring ifall hon har något eget rum att vända sig till. När man talar om kvinnligt skrivande är rummet en välanvänd bild, men för den sakens skull inte uttjatad. I Sår beskrivs dock rummet som ett fängelse snarare än en målsättning.
Händelser skildras flera gånger om. Upprepningarna tyder på en nödvändighet att rätta till och åtgärda. Det blir en färd till det kvinnliga skrivandets kärna. Att ens kalla det för “kvinnligt skrivande” utmärker det som något avvikande, till skillnad från manligt skrivande som bara är skrivande. Vasiakina frågar sig ifall kvinnligt skrivande någonsin kan finnas utan att ha våld och kamp som utgångsläge. Kampen är i hennes fall riktad åt två håll, samhället hon lever i och den döda mamman. Att Vasiakina använder sin egen mammas död för att utvärdera våldet är lika brutalt som solidariskt.
Skrivandet hamnar alltid närmare sanningen än talet, menar Vasiakina. Och det är tydligt i och med det målinriktade sättet hon skriver på. Varje mening blir av vikt. Därför blir det också ganska ansträngande att läsa hennes skiftande fokus och form. Man tar oförberett emot nya perspektiv på händelseförloppet, i ena stunden med prosa, andra med en dikt och tredje med en essä. Men ansträngningen är värd det för man vet att de olika formerna behövs, och hjälper en att förstå. Det är skönt. Allt grundar sig i ett behov att närma sig.
Vissa kritiker har de senaste åren pratat om navelskådande litteratur. Svenska författare påstås ha en tendens att skriva alltför mycket utifrån ett självupptaget och ointressant jag. Trots att Sår kretsar kring jaget och det självupplevda skildras det som små trådar i ett större nät, som Vasiakina gör sitt yttersta för att spinna vidare på. Hon talar om egna erfarenheter, sen letar hon febrilt efter yttre sammanhang att sätta dem i, gräver i källor, bygger en kontext. Hon ser inte sig själv som en person som berättar för berättandets skull, utan som en del av en gemensam berättelse. Detta är en konstruktiv slags självupptagenhet.
