Kan epa-dunk bli Sveriges MAGA-rap?
Rasmus Gozzi har gått från att göra i stort sett opolitisk musik till att knyta nära band till Sverigedemokraterna. Hans val sticker ut i en svensk kontext, men inte i en amerikansk, skriver Carl Rising.
Kungen av epadunk, Rasmus Gozzi, inledde under valrörelsen ett musikaliskt samarbete med Sverigedemokraterna. Han producerade låten “Så länge mitt hjärta kan slå”, som sjungs av Jimmie Åkesson och Fröken Snusk. Fröken Snusk, som Gozzi är producent för, uppträdde därefter på ett valmöte arrangerat av Jimmie Åkesson, vilket ledde till att hon blev avbokad från en festival i Växjö.
Efter detta släppte Gozzi, Fröken Snusk och Louise Andersson Bodin en tydligt politisk låt, Om du frågar Nooshi, som innehåller exakt samma kritik som SD förde fram mot V, MP och S under valrörelsen.
Låten fokuserar på att V, MP och S röstade mot Tidös förslag för avskaffandet av så kallade straffrabatter, men även vindkraft, kärnkraft och samtyckeslagen från 2018 nämns i låten.
Att göra en låt som punkt för punkt återger argument ur SD:s valmanifest är i svenska sammanhang lite udda. Politiska musikartister brukar ha mycket bredare budskap. Det blir lika märkligt som om Thomas Stenström gjort en låt åt MP om att “slopa karensavdraget och öka tryggheten vid sjukdom och funktionsnedsättning”.
Musikgenren Epa-dunk kännetecknas av texter om sexuell frigjordhet och fylla. Texter som är menade att vara provocerande, roliga och möjliga att sjunga med i efter tre långhylsor Rekorderlig Skogsbär extra stark. Det hade varit sorgligt om musik som stått upp som ett mittenfinger mot vuxenvärldens krav på ansvar tas över av populister.
Att mannen som tidigare producerat hits som Strypsex i ditt garage och samarbetat med rapparen 1.Cuz (vars galaspelning i Karlskrona stoppades av SD-politiker) plötsligt blivit intresserad av hårdare straff är inte omöjligt, men det är heller inte särskilt troligt.
Det faktum att Rasmus Gozzi gått från i stort sett ickepolitiska texter till att ha läst in sig så bra på SD:s politik på några månader, gör att det ser ut som att han försöker sko sig på en politisk rörelse. Det är han i så fall inte ensam om.
Samarbetet mellan SD och Rasmus Gozzi illustrerar ett skifte i kulturutövares förhållande till politik, där en viss typ av artister ser uppmärksamheten man kan få genom att göra politiska markeringar som ett sätt att få publicitet och tjäna pengar.
I USA är konceptet “grifter” relativt omtalat. En grifter kan översättas till en lurendrejare eller skojare som genom olika typer av bedrägerier tjänar pengar. I en politisk kontext handlar det om personer som av ekonomiska skäl uttalar sig politiskt.
Ett exempel är fenomenet MAGA-rappers som har vuxit fram i USA. Dessa ser sig som ena sidan i det kulturkrig många konservativa tror sig befinna sig i. Försök att importera denna retorik och tankar om kulturkriget har inte varit lika framgångsrikt i Sverige.
Denna typ av politiska musik fungerar i USA, där konservativa rörelser har stora ekonomiska resurser via sponsringar från miljardärer. Där går det att bli rik på att tycka något annat än det så kallade “PK-etablissemanget”, och det är möjligt för populistiska artister att skapa en nisch att överleva i. Problemet för Rasmus Gozzi är att denna nisch är mindre i en svensk kontext.
Kulturkrigstemat speglas i de enda textraderna i Om du frågar Nooshi som känns som Gozzis genuina åsikt: “Där kultur är vänsterstyrt / Om du tycker något annat / Kan det kosta dig så dyrt”.
Dyrt i det här fallet är alltså hittills en avbokad spelning och att Gozzis publik nu består av vuxna politiker som låtsas uppskatta hans musik. Gozzi verkar ha trott att man kan sälja sig som artist som MAGA-rapparna gör i USA, men än så länge finns inte ekonomin för det i Sverige. Om det fortsätter att vara så återstår att se.
