Kan en avatar rädda en förverkad modekarriär?
Där förra årets Body double frossade i ihålig retronostalgi, vilar Daniel Björks Slutpunkt i ärligt vemod över ruinerna av ett berusande Paris. Att aktivt undvika framtidens intågande eller släppa in den på vid gavel är dess främsta drivkraft, skriver Amandus Gustafsson.
Det är sent på jorden när Daniel Björk inleder sin berättelse i ett samtida Paris. Huvudkaraktären Bonnie är en amerikansk modejournalist som bytt sina glansdagar på catwalkens första rad mot en tynande tillvaro i en minimal vindslägenhet.
Tillsammans med vännen Dimitri lever hon efter mottot ”stanna på ytan”. Men i ett Paris som knappt längre vill veta av dem blir insikten om livets bäst före-datum brutal:
”Rummet vi befann oss i, dess produkter, priserna – allt detta stötte bort oss som om vi var organ transplanterade från en främmande art.”
Detta blir än tydligare efter att en inbjudan till en extravagant middag från ”ett av de högst rankade modehusen” dimpt ned. Kanske kan den få henne att stiga i graderna igen?
Men nej, möjligheten blir förnedring. Bonnies ”sedvanliga känsla av att vara misslyckad och kasserad” kulminerar när hon inför de forna kollegorna spyr rakt ut i den konstgjorda flod som flyter förbi middagsborden.
Boken är för det mesta skriven i jämna och drivande pärlbandsstycken. För att vara så stillsam i tonen är den rentav en bladvändare och påminner om en mjukare Michel Houellebecq – särskilt parisiska Underkastelse från 2015.
Björk antyder med sin roman en sorts uppdaterad Dorian Gray. I stället för ett brittiskt porträtt får vi den nya hegemonins motsvarighet: en amerikansk modejournalists spegelbild som åldrats frånkopplad henne själv. Bonnie ser bara en äcklande ”kötthög” till främling.
Björk uppdaterar även perspektivet cancelkultur, den mot radical feminists à la JK Rowling. Gamla vännen Jane har hängts ut för vad hon tycker är sakliga protester mot inskränkningar i kvinnans biologiska rätt. Denna numera bekanta fabel kringgås intelligent genom att låta den sätta fingret på Bonnies kroppsliga alienation, snarare än att göra den cancellerade halmgubben till driftkucku. Det viktiga för Bonnie är att se sig själv i spegeln igen, oavsett samtid och oavsett hur galen det får henne att verka. Diskurs be damned.
Samtidigt är hon som sagt redan passé och teknikfientlig. En vandrande anakronism utan smartphone som paradoxalt nog väljer en hyperteknisk flyktväg: start up-bolaget ”Avatarique” (som av allt att döma säljer en sorts hyperavancerad variant av Facebooks Metaverse, i verkligheten nyligen nedlagt). Där ska hennes digitala och perfekta jag skapas. Kanske kan hon då äntligen besegra den oroväckande spegelkvinnan.
Det är en 180-graderssvängning som påminner om hästskoteorin, alltså att extremerna möts. För Bonnie blir det lättare att hoppa från predigital verklighet, till de sterila VR-golvens ”inälvsglans” och en hyperdigital verklighet.
Paris modevärld lever, liksom Bonnie, på gamla meriter. För vad värderar modet om inte fysiska material – den påtagliga verkligheten – i bjärt kontrast till den digitala framtid som redan anlänt? Likväl fortsätter staden avverka ungas drömmar och kroppar, själva agensen. I den fysiska världen har Bonnie blivit en NPC – en statist utan fri vilja i ett spel hon inte längre förstår.
Frågan som dröjer sig kvar är om klivet ut i cyberrymden innebär en transcendental befrielse eller en slutgiltig upplösning.
