Kallprat – samtalens nödvändiga förrätt

Välkomna till restaurang Kontakt! Låt mig visa er en avsmakningsmeny i konversationskonst. Ni har två val:

Meny 1
Förrätt: Ljummen fråga om vädret, serverad på mager hälsningsfras 
Varmrätt: Smörslungad fråga om livets mening, doppad i rödvinssås med bas av barndomstrauma (serveras endast rare), garnerad med internskämt 
Dessert: Kärleksmums gräddad i ömsesidiga komplimanger med bas av trygghet

Meny 2
Varmrätt: Smörslungad fråga om livets mening, doppad i rödvinssås med bas av barndomstrauma (serveras endast rare), garnerad med internskämt 
Dessert: Kärleksmums gräddad i ömsesidiga komplimanger med bas av hemlig osäkerhet
Avec: Bakisångest bryggd i din själs källare

Nu kommer min fråga. Skulle inte den smörslungade frågan om livets mening, doppad i rödvinssåsen med bas av barndomstrauma, vara lite tung för magen om inte den ljumma frågan om vädret serverad på mager hälsningsfras fanns där? Skulle ni inte känna att ni hade gått miste om något, något aptitretande som gjorde er ännu mer nyfikna på huvudrättens innehåll, om den hade uteblivit? Och är det verkligen möjligt att avsluta med kärleksmums gräddad i ömsesidiga komplimanger om man inte initialt närmat sig varandra på ett inkännande sätt? Kanske är glaset bakisångest bryggd i din själs källare en oundviklig avec i sådana fall.

Visst, alla har olika smak, men jag har märkt att många, framför allt unga, skyr initialt kallprat. I själva ordet, kallprat, ligger en värdering. Det betyder ingenting, det är kyligt avståndstagande, det är en mur mellan de verkliga mötena!

Kanske är det mitt “duktiga flickaskap”, men jag har personligen mycket svårt att hindra mina ryggradsreflexer i form av hur mår du idag, vilket fint väder det är idag, vad jobbar du med. Jag ser dem som en del av den artighet jag kräver av mig själv i möten med andra. Ofta märker jag att andra i min generation rynkar lite på ögonbrynen åt de här artighetsfraserna. Jag tror inte att jag är en stel person, ingen är mer förtjust än jag i att sitta vid tända ljus och vara amatörpsykolog eller delge berättelsen om mitt livs värsta förstoppning en sommar i Beddingestrand 2013, men jag uppskattar helt enkelt rutschbanan av kallprat innan. Jag tycker till och med att kallpratet är något riktigt fint. En försiktig, mellanmänsklig hand som vi sträcker ut till varandra, innan vi tar oss friheten att gripa tag i varandras hela kroppar.

Kallpratets undertext har länge tolkats som jag är en cynisk person som är tråkig alternativt tycker att du är tråkig, men jag skulle vilja påstå att det snarare bör läsas som hej medmänniska, skulle det vara okej om vi pratar mer med varandra? För det är just det – att prata mer – som det bästa av kallprat har som syfte att leda till. Visst är kallpratet fruktansvärt när det blivit ett konstant tillstånd. Då blir det en vägbom för närheten. Men den missuppfattning som många verkar ha, är att allt kallprat är stagnerande. Sitt lugnt i båten, vill jag säga då, ha is i magen, vänta du bara! Det finns kallprat som är vägbommar, och det finns kallprat som är broar.

När jag ibland träffar människor som jag snabbt förstår bär på detta förakt mot kallprat, och i deras dömande blickar inser att jag gjort bort mig med mina klyschiga frågor, känner jag att vi kanske aldrig kommer komma fram till amatörpsykologiserandet och förstoppningsanekdoten. Jag har för svårt att känna mig tillräckligt bekväm när vi spolat så långt fram i vår bekantskap, utan någon betryggande inledningsritual. Rent ut sagt tycker jag att det är oartigt att inte ge den andra möjlighet att känna försiktigt på den nyupptäckta kontakten. Tråkigt eller inte, jag står fast vid min sak – kallprat är för samtal vad förspel är för sex, det är trailern som gör att vi vill se filmen, det är vattnet som gör bassängen möjlig att hoppa ner i, det är förrätten som gör huvudrätten ännu godare. Det är dags att vi börjar omvärdera kallpratet, och ger det ett nytt namn, som klingar mer positivt. Och nästa gång ni springer på varandra, lyssna lite mer på den där till synes ointressanta grannen i trappuppgången. Kanske finns där bakom både respekt, välvilja och genuin nyfikenhet.