Varför ändra på ett vinnande koncept? Det är frågan som hänger i luften när Nao släpper sitt fjärde album Jupiter. Med sin distinkta, svävande och souliga sopranröst över elektronisk R&B har hon etablerat sig som en alldeles unik och banbrytande artist. Hon har själv beskrivit sin musik som “wonky funk”, och förutom hennes sånginsats är det är framför allt beatsen – de baktunga, släpiga trummorna, inspirerade av J Dilla, som sätter kroppen i gungning. Hennes debutalbum For All We Know från 2016 etablerade just detta sound, och var tionde minut sitter det helt säkert en vit kille i ett övningsrum på någon av Sveriges folkhögskolor och arbetar i sitt anletes svett för att mästra samma sväng. Men på Jupiter känns det som att mötet mellan futuristiskt produktion och klassisk soul blivit inställt – och lyssningen blir inte lika spännande.
Albumet innehåller elva låtar som pendlar mellan det avskalade och det mer producerade. I sina bästa stunder påminner det om varför Nao från början kändes som en frisk fläkt inom den brittiska R&B-scenen. We All Win flirtar med pop och afrobeats och för tankarna till Tyla, som förra året levererade TikTok-hiten Water. Wildflowers och Poolside är lättillgängliga spår med catchiga melodier, sommardängor i sin renaste form. 30 Something sticker ut med sin starka sång och uppriktiga låtskrivande, bland annat med textrader såsom “And I wake up and I come to and I rеalize what I’m next to / Dishes in the kitchen, yeah, my sleep ain’t getting better / And I love my baby daughter, sometimes motherhood’s whatever”. Acapella-slutet avrundar låten med en känsla av sårbarhet och eftertanke. Titelspåret imponerar med sin melodikänsla, och Better Days känns redan som en framtida cover-favorit med sitt varma budskap om förlåtelse och omtanke.
Men allt är inte lika övertygande. Happy People är ett av albumets svagare spår – en generisk house-låt som lika gärna kunde spelas i bakgrunden på H&M medan någon kämpar med att avlarma en DIVIDED-tröja i snabbkassan. Det känns kommersiellt, tråkigt och opersonligt. Å andra sidan glänser Light Years med snygga runs som trots allt påminner om vidderna av Naos röstförmåga. Men som helhet lämnar albumet lyssnaren oinspirerad.
Är Jupiter Naos Solar Power-ögonblick? Likt Lorde tappar Nao just det som gjorde henne så speciell från första början, kanske i strävan efter en större och bredare publik. Även om Jupiter är ett välproducerat album saknar det den nerv och experimentlust som gjorde hennes tidigare musik så unik.
