The Party Never Ends är Juice WRLDs tredje, och om man ska tro Variety, sista postuma album. Men innan Juice WRLD blev ännu en rappare som lämnade oss för tidigt, var han en av de största namnen inom emo-rap. Tillsammans med artister som Lil Peep och XXXTentacion sjöng han nedstämda, känsliga lyrics över trapbeats med grunge och hardcore-influenser. Lil Peep ville bli nästa Kurt Cobain, men de alla missade 27-klubben med ungefär sex år till godo. Emo-rap är nu nästan synonymt med ung och bråd död.
Inte heller i den bredare musikvärlden är postuma släpp särskilt ovanliga längre. The Beatles toppade listorna tidigare i år för första gången sedan sent 90-tal med Now and Then, en bearbetning av John Lennons gamla demos från 70-talet. Ny teknik, särskilt AI, har potential att återuppliva gamla artister – eller snarare eliminera behovet (eller värdigheten, beroende på vem man frågar) av att låta dem vila i frid. The Party Never Ends låter på samma sätt artificiellt; känslan av gravplundring följer med genom hela lyssningen.
Konsertkonceptet är halvfyndigt och någorlunda motiverat som en möjlighet för fans som inte hann se artisten live att få uppleva en av hans spelningar. Producenterna har gjort sitt bästa för att lägga in lite ”najs banter” från publiken och satt någon sorts underlig stadion-mix på flera låtar. Men konceptet faller ändå platt. Det är ju ett faktum att artisten inte ansåg låtarna vara tillräckligt bra för att släppas, än mindre för att spelas live. Setlistens ordning känns också tämligen omotiverad och har snarare känslan av en Spotifylista vid namn ”Juice WRLD Real Tunes” än ett officiellt albumsläpp.
För att fylla ut albumet gästas det av artister som Nicki Minaj och Fall Out Boy. I singeln Lace It delar Juice WRLD tiden med Eminem, och det faktum att han, om än postumt, får chansen att rappa med en av sina musikaliska idoler är en fin punkt i albumet. Men den bra stämningen störs av att Juice WRLDs rätt lösa och repetitiva freestyle uppenbarligen inte var planerad att användas i singeln. Det känns oschysst att sätta den bredvid Eminems något avdankade, men fortfarande skickligare, vers.
Genomgående för albumet är dess röriga, men samtidigt monotona känsla. Juice WRLD framstår här som en karikatyr av sig själv; hans texter är gnälliga snarare än känslosamma, och beatsen är enformiga snarare än medryckande. Ingenting på själva albumet är katastrofalt – låtarna är kroniskt ”helt okej”. Det som sänker helhetsintrycket är girigheten från Juice WRLDs dödsbo och oviljan att respektera en avliden artists integritet. Och ja, albumomslaget gör inte saken bättre – inte alls.
