Göteborgsbaserade skivbolaget och butiken Discreet Music har under de senaste åren blivit en grogrund för den lokala lo-fi scenen. Deras releaser bestod till en början av ett fåtal akter: känslofylld folk från Blod och Enhet för Fri Musik samt Arv och Miljös syntfyllda ambientmusik baserad på de svenska årstiderna. Tack vare skivbutiken och allt eftersom scenen vuxit så har nya namn dykt upp i skivbolagets diskografi. Vänner och stammisar har fått en plattform för att trycka upp och ge ut sin egen, okonventionella musik.
Juho Toivonen blev en favorit hos Discreet med sitt första album Kasveille ja Eläimille – ett meditativt album fyllt av varma syntar, fältinspelningar och improvisationer på ett ostämt gammalt piano. Det är ett album som man gärna försvinner i, en höjdpunkt från 2023. På det fysiska omslagets baksida jämför 25-åringen från Björneborg musiken med värmen av en finsk rökbastu (savusauna): ”Breathe in, feel the steam, it becomes you, breathe out.”.
Sisarusten Toistuva Uni är Toivonens debut under Discreets mantel, och den passar perfekt in i deras ouvre. Det låter hemmagjort – låtarna genomsyras av ett brus, som om en lyssnar på en billig kassett. Bruset bidrar med en särskild atmosfär, den där diy-charmen, som fylls av piano, gitarr, fältinspelningar eller syntar. Repetition används på ett drömlikt sätt – som på introlåten Silta Jakaa Kaupungin. Ett piano repeterar en högtidlig melodi och får sällskap av några noter från en gitarr som ekar ut. En tröstas och vaggas till sömns.
Denna gången berättar Toivonen att albumet handlar om en återkommande dröm som han, utan att veta om det delat med sin syster. Även fast albumet inte innehåller några ord så lyckas det skildra något drömlikt, och musiken verkar ofta befinna sig mellan världar. Titellåten känns ljuvligt stillastående när ett piano improviserar till en monoton gitarr – noterna upprepas gång på gång. Det ligger fågelkvitter i luften. Toivonen berättar inte något om själva drömmen, men det känns långt ifrån en dålig sådan.
Inte än åtminstone. Fågelkvittret fortsätter in i nästa låt, och möts av en helt annan stämning. Titeln, Pitkä Sumu, betyder lång dimma – och precis så låter det. Fåglarna överröstas av ett dovt, mullrande ljud. Lager på lager av brus försvinner i en loop som sakta avtar. Låtarna rör sig hela tiden mellan det drömlikt vackra och det mystiska. Då och då kan man nästan urskilja röster som pratar i bakgrunden, och man lyssnar närmare i ett försök att tyda vad som ligger under ytan.
Första halvan av albumet är dock stundtals lite väl diffust. Ett par kortare låtar – Kuivuuslaulu och Musta Kaivu – famlar i mörkret med piano och sång som inte helt går ihop. De må vara övergångar mellan albumets delar, men det saknas ändå en riktning.
Toivonen är dessutom som bäst i längre format, när hans improvisationer och stämningar får tid att tala för sig själva. Albumets andra hälft består av tre utdragna låtar som är betydligt mer fängslande. En plockad gitarrmelodi ekar ut i skogen på Enne, med en intensitet som stadigt ökar. Iltamusiikkia (Kvällsmusik) känns som en enda lång omfamning med dess utsträckta syntar, som påminner starkt om debutalbumet.
Namn som Brian Eno, John Cage och liknande experimentella kompositörer är tydliga inspirationskällor, både för Toivonen och ett flertal Discreet-akter. Men låtar som det vackra avslutet Siellä Jossakin för tankarna lika mycket till Emahoy Tsege Mariam Gebru och Alice Coltrane: andliga pianister som ligger närmre jazz i sitt uttryck. Kombinationen av dessa världar är svår att få nog av.
Sisarusten Toistuva Uni gör ett gediget inträde på Göteborgsscenen, och förhoppningsvis är detta bara början. Toivonen fortsätter utforska sitt uttryck och väver enkla meditationer med ett överraskande djup – trots några lösa trådar här och var.
Sisarusten Toistuva Uni går att köpa i butik eller lyssna på här.
