Jonas Lundqvist: “Att skriva är bara mellan mig och Gud. Jag behöver inte bevisa något.”

Jonas Lundqvist har beskrivits som en av Sveriges mest kompromisslösa musiker. Karriären började på 90-talet, med Göteborgsbandet Bad Cash Quartet. Idag är han soloartist med sex album i ryggen. Dessutom driver han creddiga tennisklubben TK ÖRNEN, där Stockholms kulturarbetare trillar in under veckan för att komma lite, lite närmare ett perfekt backhandslag. Nu är han aktuell med nya albumet Noll personlig utveckling.

Jag känner mig lite nervös inför intervjun. En tidigare interju med Jonas i Nöjesguiden ska ha pågått i fyra timmar. Jonas känns som en person med karisma i överflöd, excentrisk. Han medverkade nyligen i ett avsnitt av Skavlan och en ofrivillig vilja att imponera och verka smart infinner sig hos mig. Telefonen hinner ringa en signal innan Jonas svarar.

– Är det KULT?! Magasin?!

Jag skrattar.

Ja, det stämmer, hej Jonas!

– TJA! Hur är läget?

Jonas detekterar min Göinge-dialekt och frågar om jag ringer från Skåne. Jag svarar jakande, och han säger “häftigt att ni har reportrar över hela världen”. När jag berättar för Jonas att jag faktiskt ska flytta till Göteborg om två veckor engagerar han sig genast – han frågar nyfiken om mitt nya jobb och försöker hjälpa mig i mitt sökande efter ett boende. Efter en liten stund väcks jag ur min dvala som Långben på julafton (“vem är det som kör egentligen?”) och inser att det är jag som ska intervjua Jonas, inte han som ska intervjua mig. 

Noll personlig utveckling är en ganska provocerande titel på ett album i en tid då vi förväntas jobba med oss själva, utvecklas och bli bättre versioner av oss själva hela tiden. Vad tänker du kring den idén? 

– Jag tycker det är en väldigt rolig titel som fångar in vart jag står i väldigt mycket. Det är ingen person som är jätteintresserad av en ny restaurang, och vill vara med kända människor, som hittar på en sån titel. 

Vid första anblick kanske man tänker att Noll personlig utveckling låter lite hårt, eller lite självkritiskt, men när du beskriver det så känns det mer som någon slags självacceptans. 

– Ja men, varför kan inte… Ett liv kan väl vara så här. Man kan väl få skriva bort hela sitt liv bara och däremellan försöka göra korta besök i vuxenlivet som går halvbra. Man är någon annanstans när man skriver, jag är inte riktigt här. Och sen återkommer jag till den här världen och då har jag fått med mig musiken. Och det är så jag lever, och jag gör, och så är det för mig. 

”På behandlingshemmet kom så mycket musik till mig. Jag hade också fixat min pappas gamla gitarr som var trasig. Så jag hade med mig den och jag hade inte spelat på den sen han levde. Under dagarna längtade jag till mitt rum, att få sitta där och titta ut och skriva musik.”

På skivan medverkar Sarah Klang, hur lärde ni känna varandra?

– Vissa känner varandra innan man träffas. Vi har träffats lite på spelningar och festivaler och några av hennes musiker spelar med mig. Hennes farmor var också granne med min lillebror. Så de blev goda vänner, hennes farmor var på min lillebrors bröllop. Göteborg, du vet! Det är en så underbar liten stad. I Göteborg, det är väldigt mycket såhär, du växer upp med ett gäng, och det är dina vänner, punkt! Sen hur de här vännerna utvecklas, och vad de gör, vad som händer… Det finns ingen möjlighet att bli av med vänner eller att bli utfryst. Du är ingen aktie på dig själv i Göteborg som går upp och ner i status, utan det här är mina vänner. 

Noll personlig utveckling skrevs på ett behandlingshem. Vid första anblick kan det låta ironiskt. Jonas var där förra hösten och vi försöker komma på namnet på det där trädet som har vackra blodröda löv. 

– Det var under hösten, den vackraste årstiden. Jag hade ett blodrött träd utanför fönstret. Det var så tydligt att vädret förändrades, och vi skulle också förändras där inne. Jag var i extas där. Jag mådde toppen, människorna var underbara att vara med, det var mitt typ av gäng.

Hur påverkade miljön av behandlingshemmet ditt låtskrivande? 

– Det var helt fantastiskt. Jag äter aldrig frukost, bara när min dotter har tid att göra det. Och jag har bara struktur de dagarna jag sysslar med tennis. Jag älskar struktur alltså. På behandlingshemmet kom så mycket musik till mig. Jag hade också fixat min pappas gamla gitarr som var trasig. Så jag hade med mig den och jag hade inte spelat på den sen han levde. Under dagarna längtade jag till mitt rum, att få sitta där och titta ut och skriva musik. 

Du säger att du under många år försökt undvika Göteborgssoundet, men nu har låtit det vara en del av musiken. Vad var det du ville komma bort från? Och vad har förändrats så att du nu kan omfamna det?

– Har jag sagt det där?

Vi skrattar. 

– Jag är evigt föränderlig i saker och ting, varje dag. Jag vet inte hur mycket det hörs ut, utan det var mer en inställning inuti. Vissa saker som kommer väldigt naturligt för mig har jag bara: “det här kanske jag borde tänka och utveckla till att göra någonting som känns nytt för mig”. Men den här gången så har jag gått på första bästa idé.

Så typ, inte övertänka. 

– Nej, inte övertänkt någonting. En stor del av det jag tycker är kul med det här jag håller på med är att det är så få element, det är så få ackord. Man vill sprida den demokratin, att det här är någonting alla kan göra liksom. Om du har något att säga och du har två ackord så är du lika kunnig som jag är. 

Jonas är egen i sitt konstnärskap. Musiken i sig enkel, men texterna är mer komplexa, som poesi. Varje ord kan betyda flera saker samtidigt. 

– Folk frågar: “ska du inte skriva en bok?”. Boken ska alltid komma som ett avslut, “nu kommer boken”. I låtskrivande får man med allt, men man måste vara jävligt noga med orden. När man skriver låtar måste varje ord betyda lite fler saker samtidigt, men i en bok kan man verkligen låta saker utvecklas och ta tid. 

Jag frågar vad som inspirerar honom.

– Jag vet någonting som slog an i mig i slutet på 90-talet eller början på 00-talet. När Sopranos kom. 

Dramaserien Sopranos, som gick mellan 1999–2007, handlar om maffiafamiljen Soprano i New Jersey. Jonas beskriver karaktären Tony Soprano som en väldigt stressad person som behöver uppfylla två roller samtidigt; den hårda maffiamedlemmen och den mjuka familjemannen. Roller som vi traditionellt ser som helt paradoxala. Att Sopranos lyckades med ett mer nyanserat karaktärsporträtt var något som slog an i honom, och insikten att vi alla tampas med samma banala vardagssysslor.

– I serien får man följa den här pappan, Tony, som befinner sig i en väldigt hotfull miljö, men det handlar inte bara om crime eller någonting, utan de tog med allt. Man får följa Tony, inte bara som brottsling, utan man får följa honom äta frukost med sin son och hela den grejen också. Vi är inte vana vid att se en brottsling som tjatar på sin son: “AJ, du måste gå upp och gå till skolan, kom igen, klä på dig nu” eller “har du ätit din lunch?”. Eller att Tony kommer hem och bara “ugh, det är löv i poolen, hur ska jag få bort dem?”. 

– Alla människor går i ungefär samma steg. Varför inte skriva om allt? Jag såg serien och tänkte “det här gör ingen i svensk musik”. Sopranos finns inte i svensk musik. 

Förra året gjorde Jesper Ahlcrona en dokumentär om Jonas Lundqvist, Ner till min far. Den skildrar hur Jonas balanserar mellan rockstjärnelivet och vardagen. Mellan det ovanliga och det vanliga. Tittaren får följa med Jonas när han tar hand om sin prepubertala dotter i eftermälet av en skilsmässa, bortgången av sin pappa och hans mammas insjuknade i Alzheimers.  Jag kan förstå liknelsen mellan honom och Tony i Sopranos. 

– Det jag sjunger om är egentligen helt vanliga grejer, men man försöker liksom ladda vardagen med magi. Eller i alla fall i efterhand när man skriver om det, att det betydde någonting. 

”Att skriva är bara mellan mig och Gud. Jag skiter i den här världen, jag behöver inte bevisa något.”

Trettio år har gått sedan Jonas började släppa skivor med Bad Cash Quartet. Jag frågar honom om vad han har försökt sluta bevisa under tiden. Han tänker efter en stund. 

– Att skriva är bara mellan mig och Gud. Jag skiter i den här världen, jag behöver inte bevisa något. Under de här trettio åren har det ibland varit åtta år utan att en enda människa kommer på en spelning. Jag tror det kan vara nyttigt som konstnär att inte bli sedd under en lång tid. Då blir din relation väldigt stark till det du gör. Den relationen blir starkare än nästan någonting annat du har i ditt liv. Det blir din vän, du vet att du alltid kan rikta dig ditåt. Att känna det är en jättestor framgång för mig. Jag vill bara vara nära det, det är vad jag vill med mitt liv. 

Nära det som i?

– Nära konsten bara. 

Jag börjar ta ansats till att runda av intervjun, jag ska äta lunch med min farmor. Jonas sitter vid köksbordet med en kaffe och ostmacka spelandes på gitarren. Han börjar plinka och berättar att han håller på med en ny låt om en begravd människa som hör livet pågå ovanjord. Han hör barn, familj och vänner gå förbi och skratta. 

– Han förstod inte att livet var ju helt underbart, även det helt värdelösa. Idén kom till min häromdagen när min bokare ringde mig och sa att två av tre spelningar sålts ut på Pustervik redan innan albumet släppts. Då kände jag en sån himla stress, fastän jag borde bli glad. Men så kände jag att om jag ligger i graven, då kanske jag kan bli glad för detta. 

Det blir tyst och Jonas spelar gitarr och nynnar, jag lyssnar. Han avbryter efter en stund och frågar om jag spelar in. Jag svarar att jag spelar in och att jag sedan ska transkribera, vilket därefter sammanställs till ett utkast. 

– Du kan väl framställa mig som en rolig person, jag är inte någon djupsinnig tänkare, äru med? Jag är en glad liten tönt. En glad liten nörd. 

Med de orden avslutar vi intervjun och jag inser att min initiala oro kanske var obefogad.