Jokha Alharthi är arabiskans Elena Ferrante

Bookerprisvinnaren Jokha Alharthi är den första kvinnan från Oman som blivit översatt till engelska. Silken Gazelles är hennes tredje roman, och likt hennes tidigare romaner är den tungsint men vacker.

Det är tydligt att originalet är skrivet på arabiska, för språkets tonalitet och rörelse skiner genom översättningen. 

“The silken wrap around her soul burned away like a mere length of fabric, and whatever smoke arose from the flames of it spelled out nothing other than the letters of his name.”

Världen är ändå ganska liten. Jokha Alharthi utforskar hur hennes karaktärer som möts av en slump egentligen har osynliga anknytningar till varandra genom historien. En flicka, Ghazala, föds i en familj som precis krossats av tragedi, vilket lämnar det lilla barnet i en annan kvinnas händer. En kvinna som har en egen flicka, Asiya, i samma ålder, och där och då formas ett band av systerskap som förenar flickorna genom livet. 

Den lilla flickan Ghazala växer upp till att bli en kvinna som alltid söker efter en kärlek som hon från födelsen blivit berövad. Varje kärlek förtrollar henne, men ingen är tillräcklig. Ingen lämnar avtryck i henne, såsom Asiya, hennes själsfrände gjort.

Berättelsen varvar mellan samtid, minnen och inblickar i olika karaktärers upplevelser av samma händelse. Först känns det som ett virrvarr av personer och berättelser, men relationerna mellan dem synliggörs sakta. En historia om en liten by i bergen i Oman växer fram. 

På universitetet möter Ghazala Harir, vars liv är anknutet till Ghazala på oväntade sätt. Harir, en ganska livlös karaktär genom nästan hela berättelsen, blir besatt av Asiya efter ett möte med henne. Den korta tiden då hon ser Asiya, när hon under ett halvår följer henne längs korridorerna på universitet, är allting som Harir lever för. Hela Harirs styrka, törst, livslust antänds av Asiya, men den är som bortblåst efter att hon spårlöst försvinner en dag.

Men var Asiya ens där eller hemsökte hon bara Harir? Både Harir och Ghazala letar efter Asiya i allting. Hon blir som kärnan i deras existens. Även utan att ha en egen existens. 

”Alharthi har en rytm som håller en kvar vid varje mening.”

“Where is time anyway? How can it pass us by like this—like a river that flows on and on—and then how can it simply stop as if assaulted by a winter freeze? Where do the hours and the days flow and end up, or the weeks and the months? Where do they hide themselves, how do they slip into the shadows, leaving the heart raw and deluded as if time were nothing more than a game of illusions, a sparkle that dies when a stream of water is poured over it?”

Alharthi har en rytm som håller en kvar vid varje mening. Det är något melankoliskt över berättelsen, som lämnar en med känslan av att vilja flyta bort i havet. Den påminner mig om känslan som Elena Ferrante också frammanar. En vemodighet som är svår att släppa även efter romanen är sedan länge läst. 

Jag kan inte säga att jag är lockad av att läsa Silken Gazelles igen. Men jag kan inte heller säga att jag inte upplevde någonting av att ha läst den. Det tog emot, men det gick ändå väldigt snabbt. Vemodiga berättelser lämnar en alltid med en besvärlig känsla, som alltid tar lång tid att återhämta sig från. Språket är dock något jag vill återkomma till.