Johanna Frid gör den manliga karikatyren enormt relaterbar
En amerikansk radiojournalist väntar på sitt stora genombrott och drar i trådarna kring ett ouppklarat mord. Vilma Wirenhed imponeras av en roman som inte har bråttom att avslöja någonting.
Det har skrivits förvånansvärt lite om ett av samtidens allra största mediefenomen: True crime. Nästan allt som skrivs om genren platsar också i någon mån in i genren själv. Kanske är det inte så konstigt heller, för hur pratar man om att prata om brott? Är det då inte mer intressant att prata om brotten själva, vara en del av spänningen istället för att ställa sig utanför den?
Nej, visar det sig. I alla fall inte nödvändigtvis. I Johanna Frids nya roman Marianne? är det precis där man befinner sig: utanför brottet och i problemen som uppstår kring att utforska det. Boken följer Eric Swenson, en amerikansk radiojournalist som fortfarande väntar på sin stund i rampljuset, på tv-soffor, intervjuer och sitt Pulitzerpris. Han har bara inte hittat rätt gräv än.
1999 brann familjen Wallaces hus i Florida. Branden misstänktes vara anlagd, och trots att föräldrarnas kroppar kunde bäras ut ur det övertända huset hittades bara tonårsdottern Mariannes hörntänder i askan. När Eric femton år senare läser om fallet börjar han dra i trådarna och bestämmer sig snart för att ta reda på sanningen. Spåren, eller desperationen, leder honom till Florida, New York och hem igen, till mystiska försvinnanden, kryptiska konstnärer, avdankade poliser, mordanklagelser och tillbaka till hans egen familj.
Eric är en opålitlig och ganska osympatisk berättare, uppfylld av sin egen storhet och stundande genombrott. Han lägger mycket tid på att få det att se ut som att han lyssnar, och mindre på att faktiskt göra det. Ibland blir Eric en karikatyr av en självupptagen man som inte lyssnar på någon annan än sig själv och som med ett uppblåst ego ser ner på kvinnorna omkring sig. Ibland känns hans bekräftelsebehov och osäkerhet däremot enormt relaterbara.
Jag kan egentligen bara komma på en annan bok som handlar om true crime som fenomen och underhållningsform, och det är Eliza Clarks Penance. Även den berättas av en fiktiv, opålitlig journalist vars besatthet av ett fall (som också det involverar mordet på en tonårsflicka) tar över, och går ut över sanningshalten i det han berättar.
Marianne? är en spännande roman, men inte en spänningsroman. Den överger ofta de allra saftigaste bitarna av historien till förmån för Erics egna monologer, och grottar inte ner sig i avslöjanden utan går snabbt vidare. I stället målas porträttet av en människa som i sina försök att bli någon använder andra i sin närhet för egen vinning och långsamt sjunker allt djupare ner i en personlig kris.
Det finns en skevhet i berättandet som inte bara kommer sig av Erics opålitlighet utan också ur hans inkompetens som journalist. Han är inte särskilt duktig på att formulera sig och har bråttom, lämnar tankar oavslutade och lever i sina fantasier.
Romanen verkar inte känna sig skyldig att förklara något för sin läsare, att som i en pusseldeckare på bokens sista sidor knyta ihop alla lösa trådar till en prydlig rosett. Det uppskattar jag.
Jag har under hela läsningen en känsla av att boken skulle vara översatt från engelska. Språket ekar av ett annat, bakomliggande, och jag har svårt att avgöra om det är medvetet eller inte. Om det är så att de engelskklingande ordspråken är medvetet ditplacerade är det oerhört snyggt, om inte kanske mest en konsekvens av att försöka beskriva ett sammanhang som egentligen bara existerar på ett annat språk. Jag väljer att läsa det som ett medvetet val, dels för att det är mycket roligare så men också för att jag, efter att ha läst författaren innan, tror att hon (och förhoppningsvis hennes redaktörer) är för bra för den sortens missar.
Marianne? är kanske inte en bok som kommer sätta sig så djupt hos mig, men det är en bok som är spännande, underhållande och som öppnar upp en ny genre på svenska. Johanna Frid visar att det kan vara minst lika intressant att prata om att prata om brott.
