Jelly Crystal om relationen till debutalbumet, alter egot Jerry och Stockholms alternativa scen
Jelly Crystal har varit ett namn att hålla koll på sedan 2017 då han släppte sin självbetitlade EP, och har sedan dess dykt upp i flera sammanhang i indiesverige och har många samarbeten i ryggen med bland andra Kamohelo från Off The Meds och ShitKid. Idag släpper han debutalbumet Freak Show och vi passade på att ta ett snack med honom inför släppet.
Det är strax efter lunchtid mitt i veckan och klockan tickar. Intervjun har flyttats fram men den nya tiden för mötet har sedan länge passerat och jag har precis börjat tvivla på om intervjun kommer bli av. Just då dyker en grön hockeyfrilla upp på skärmen som tillhör en glad och exalterad Filip Johnson som till slut fått ordning på sin Zoomlänk. Han går runt i rummet med mobilen i handen och har nyss vilat upp sig efter ett nattpass på jobbet.
Hej Filip! Hur är läget?
– Det är bra! Jag hann käka nu när mötet blev försenat!
Han skrattar och sätter sig avslappnat till rätta när jag inleder med en obligatorisk fråga vid ett debutalbumsläpp.
Hur känns det, är det en milstolpe som uppfylls?
– Ja, det känns skitbra! Men jag vet inte, alla pratar så mycket om det här med debutalbum – det känns som att det är en sån stor grej som jag inte riktigt har fattat ännu tror jag. Folk plockar ju knappt upp någonting man gör om man inte släpper en skiva. Det känns väldigt stenåldern, men det känns bra att kunna bocka av det så kan jag göra vad jag vill sen.
Det pratas en del om albumformatets död idag, med streaming och algoritmer, vad har du själv för relation till formatet “album”?
– Ja, det var lite det jag menade med stenåldern! Det känns ju verkligen som att det finns en oskriven regel om att det fortfarande är så viktigt med debutalbum trots att det är döende – men jag älskar album! Jag lyssnar mycket på album, men jag är nog mer av en EP-person. Jag är inte helt hooked på att lyssna igenom långa plattor, även om jag gillar konceptet – jag tycker om när det är 4-5 låtar, då hinner man verkligen inte tröttna.
Lite mer lättsmält?
– Ja exakt! Fan, 10 låtar är ganska köttigt… och folk släpper ju album med 25 låtar nu och asså där är jag nog körd, men 10-12 låtar pallar man liksom.
Hur länge har du jobbat med den här skivan?
– Om man räknar från att jag bestämde vad skivan skulle bestå av så är det inte så jättelänge, men flera av låtarna har funnits ett bra tag. Det finns låtar där som säkert är två år gamla iallafall och 1-2 låtar som är nyskrivna, så skivan har väl legat och väntat på att jag ska få ihop 10 låtar som kan bli en fullängdare. Den har nog funnits i säkert 2 år, men jag har hela tiden plockat låtar från den och släppt separat så det inte har blivit en fullängdare – så har jag fått plussa på och så har jag tagit bort, så har jag plussat på och så har jag hållit på så himla länge – men nu lyckades jag hålla mig, nu rör jag inte de här 10!
Finns det något övergripande tema eller en vision bakom albumet, trots att det är så spretig ålder på låtarna?
– Det har väl nån röd tråd för att många av dem är inspelade i samma studio nu och det finns väl ett sound eftersom det är mycket samma instrument från samma ställe. En röd tråd är att Jesper Hättander spelar trummor på alla låtar, så det finns verkligen en tydlig ljudbild i trummorna som får allt att hänga ihop. Men ska jag vara helt ärlig så är det nog mest ett hopplock av de två senaste åren, som en samlingsgrej, bekänner han och skrattar lättsamt.
Jag tycker ändå att låtarna följer varandra väldigt bra, det skulle nästan kunna vara ett konceptalbum.
– Ah vad kul! Ja, det blir väl det nånstans ändå med tanke på att det bara är jag som har skrivit all melodi och text så det blir väl ett konceptalbum för Filip Johnson på nåt sätt.
Vad har varit din största inspiration under arbetet med de här låtarna?
– Det har varit en hel del olika men mycket kommer från att jag har spelat med andra band och med kompisar mycket.
På albumet dyker det upp tre gästartister, Kamohelo, Esther och Stella Explorer, vars egen musik låter väldigt olika och Filip beskriver samarbetet med dem som en stor inspirationskälla.
– Man får upp ögonen för mycket och får många idéer av att vara med i andra konstellationer, så inspirationen kommer nog främst från det – att spela med andra!
Hur ser din låtskrivarprocess ut?
– Det är ofta att jag kommer till studion med bara ett röstmemo som kan vara lite vad som helst. Ibland har jag perioder där jag bara spelar och skriver på gitarr tills jag kräks på det och sen kanske jag bara spelar piano ett tag, jag brukar tjata ut instrument och sen byta. Ibland om jag kommer till studion med noll grejer brukar jag faktiskt börja med trummorna, men oftast skriver jag kanske en vers och en refräng med melodi och ackord hemma som jag tar med till studion och bygger vidare där. Det är nog min vanligaste process – hemma först.
Jag upplever väldigt mycket av din musik som att den har en väldigt tydlig stämning och att låtarna bygger upp en miljö på ett nästan filmiskt sätt, är det något du aktivt tänker på att du vill bygga upp när du skriver dina låtar?
– Lite undermedvetet tror jag, för jag hade verkligen velat skriva filmmusik. Jag tror att jag har det nånstans i mig att jag liksom målar upp en vision när jag hör mina egna melodier, så jag tror att jag anpassar det bildligt väldigt mycket. Det blir som en automatisk koppling när jag skriver ackord och melodi att jag ser bilder framför mig och att jag kanske får en idé till en musikvideo innan jag knappt börjat skriva låten, även om jag kanske inte tänker på det som en film direkt. Så jag tror att det är något undermedvetet som hörs och skiner igenom.
Har du haft någon särskild bild i huvudet när du jobbat med att sätta ihop det här albumet?
– Jag gillar att bygga upp små världar och kanske ha någon karaktär i åtanke. På det här albumet har jag haft en karaktär som heter Jerry som är som något slags alter ego som man kan spela på och som mycket av musiken hör ihop med. Det finns mycket ironi i låtarna, även om det kanske inte låter som det på skivan så finns det väldigt mycket ironi i texterna som är en del av den karaktären och världen jag haft i åtanke när jag skrivit.
”Jelly kan vara ängeln på ena axeln så kan Jerry vara djävulen på den andra”
På omslaget till albumet och de singlar som släppts innan ser vi den här lite lustiga figuren Jerry som du kallar för ditt alter ego – vem är han och hur kom han till?
– Han blev som ett alter ego för ett tag sedan som nån liten djävul på ens axel med de här löständerna för att albumet inte skulle få vara för mjäkigt typ – och att ha ett alter ego känns najs, att man kan skjuta över problem på Jerry om det behövs. Jelly kan vara ängeln på ena axeln så kan Jerry vara djävulen på den andra, typ.
Han skrattar till och pausar kort.
– Där har vi väl egentligen det verkliga konceptet på den här plattan. Jerry är ju som hela albumets röda tråd egentligen… så det är konceptet för den här plattan. Jerry!
Fanns Jerry med tidigt i processen?
– Han fanns innan albumet var klart iallafall, men jag tror att vi kom på att han skulle vara med rätt sent. Jag skapade Jerry under en inspelning med filmduon Milkdrop Studio och Kamohelo, som är med på en av låtarna på skivan också. Vi gjorde en video ihop och då kom vi på den här karaktären. De hade med sig löständer och när jag tog på mig dem kände jag bara “shit, jag är inte Jelly – det är Jerry nu”.
Tror du att det är viktigt att ibland kunna få lite distans till det man skapar som musiker på det här viset, att till exempel gå in i en karaktär eller ha alter egon?
– Jag tror det. Bara att ha ett artistnamn blir ju som ett alter ego egentligen, för annars hade ju alla hetat sina vanliga namn tänker jag – så jag tror att det ligger någonting i det, att som artist ha ett alter ego när man skapar. Det är som att gå in i en karaktär. Konstig grej egentligen, men det hade varit så tråkigt om jag släppte musiken som Filip Johnson. Men Jelly Crystal är inte heller bara en artistpersona, utan jag vill ha det mer som en samlingspunkt för allt jag gör – vare sig det är att skriva låtar åt mig själv, åt andra eller något helt annat.
Du har ju en väldigt självklar plats i Stockholms alternativa musikliv, hur är det att verka som musiker i Stockholm och Sverige just nu?
– Kul att du tycker det! Just nu händer det ju inte så jättemycket – men det börjar ju i och för sig faktiskt trilla in lite gig nu! Jag har spelat lite under slutet av sommaren nu när det börjat öppna upp igen vilket har varit skitkul. Det har ju inte varit så jätteroligt nu på det senaste egentligen men jag har mycket bra människor runt omkring mig. Det är ju inte så rolig scen i Stockholm, jag vet inte vad det är som har hänt men det känns inte som att det är guld och gröna skogar för indiepop här just nu. Det finns ju väldigt mycket duktigt folk så det är synd att det inte blomstrar, men det kommer väl och går också antar jag. Det är väl någon annan scen som är lite hetare just nu liksom, men det är väldigt kul att vara i Stockholm och spela för det är väldigt mycket människor här som man blir inspirerad av.
Hur har pandemin påverkat dig som musiker och arbetet med albumet?
– Gigmässigt och för musikscenen har det ju varit väldigt dåligt men för mig själv så har pandemin varit bra. Jag har haft mycket tid att skriva och har gjort väldigt mycket – inte bara skivan utan jag har hunnit med mycket grejer på grund av att man inte har giggat. Det har gett mig tid att vara mycket i studion så det har ju varit bra för att få ihop den här skivan och gett mig väldigt mycket musikmässigt.
Du tajmar ju upphävandet av restriktionerna för klubbar och spelställen jättebra nu med släppet av Freak Show!
– Det är ju helt sjuk tajming! Jag har skräckexempel på kompisar som släppte musik precis i början av pandemin. Jag kommer ihåg att vi giggade på Slaktkyrkan med ett band dagen innan allt stängdes ner och då hade de precis släppt sin skiva som det inte blev så mycket av sen, så jävla trist. Så jag har flyt! Det är bra att jag varit så jävla långsam för nu tajmar jag ju när de öppnar igen – så då är det bara att börja spela.
Har du många spelningar inplanerade nu?
– Nu börjar det komma lite iallafall! Det är inte så mycket än men jag ska spela på Plan B i Malmö och på Yaki-Da i Göteborg i oktober så det börjar komma in lite sånt nu. Framförallt kommer det väl dyka upp lite när jag faktiskt har släppt skivan – så jag hoppas att det kommer in massa mer!
Hur ser framtiden ut för Jelly Crystal i övrigt?
– Hmm, jag har börjat på en ny skiva… eller EP! Nu ska jag inte säga för mycket, men jag har börjat på ett nytt projekt iallafall som kommer bli en EP eller ett album.
Hur ser dagen ut för Filip Johnson?
– Idag??
Utbrister han och skrattar innan han börjar räkna upp dagens schema.
– Den började trött för jag jobbade natt och fick jobba över, sen åkte jag hem och sov, nu möte med dig, sen ska jag ha möte med mitt skivbolag och sen ett till möte med mitt band Vacation Forever – vi ska nog planera in nåt kul!
Han funderar lite och avslutar till sist med:
– Sen blir det fan kanske en öl och sen ska jag stendäcka!
Jelly Crystal’s album Freak Show släpps idag, den 24:e september.
