Efter ett decennium av att ha producerat sin musik själva i sann DIY-anda, markerar Japanese Breakfasts fjärde album, For Melancholy Brunettes (& sad women), bandets första riktiga studioalbum. Ett album producerat av Grammy-belönade producenten Blake Mills, känd för att ha jobbat med giganter som Bob Dylan, Fiona Apple och Weyes Blood.
For Melancholy Brunettes (& sad women) skildrar en omvälvande period i frontkvinnan Michelle Zauners liv, under vilken hennes GRAMMY-nominerade genombrottsalbum Jubilee samt bästsäljande memoar Crying In H Mart kastade in henne i den popkulturella sfären. Zauners reflektioner kring framgången fick henne att uppskatta ironin i begäret som så ofta blandar lycka och undergång. “I felt seduced by getting what I always wanted,” säger Zauner inför albumsläppet. “I was flying too close to the sun, and I realized if I kept going I was going to die.”
Och visst ekar Ikaros-tematiken genom albumet, som är fyllt av texter om desperata och stukade individer som befinner sig långt bort från samhället, familj och vänner. Men trots det starka stoffet upplevs For Melancholy Brunettes (& sad women) otippat lågmält. Det är ett introvert singer-songwriter-album som jobbar med små penseldrag och klassiska element. Ibland känns det nästan som att det är ett medvetet val från bandets sida att försöka se hur långt mot det tråkiga och lågmälda de kan dra det utan att falla över kanten.
Första spåret Here is someone är en avskalad, akustisk låt präglad av harpa, flöjt och ett vänt pianoplink som får en att tänka på sådana där ambience-YouTube-videor man kollar på för att stänga av hjärnan ett tag. I samma anda följer sedan majoriteten av låtarna, samtidigt som det tillkommer massor av stråkar och pedal steel-gitarr vilket skapar en sorts mild folkmelankoli och för tankarna till Fiona Apple, Fleet Foxes och Norah Jones.
Orlando in love är, även den, en mild låt som bjuder in lyssnaren i en trygg, utopisk tillvaro. Zauner beskriver att hon inspirerats av den övergivna kafétjejen i Edgar Degas målning L’absinthe, Caspar David Friedrichs havslandskap och de passionerat vilda och böljande landskapen i Wuthering Heights, vilket märks framförallt i de romantiska stämningarna.
Kanske finns det någon högkänslig person där ute som skulle må riktigt bra av att lyssna på det här albumet, särskilt låten Little Girl som är balsam förkroppsligat, ungefär på samma sätt som det kan vara nyttigt att bara sitta och kolla in i en brasa ibland. Men för de allra flesta blir nog For Melancholy Brunettes främst ett mediokert album och det är synd att det är så, för bland spåren gömmer sig genialt textförfattande. För den som tar sig tiden att läsa texterna (vilket behövs då de är svåra att höra), finns där en skatt att hämta i form av ett unikt historieberättande. Berättelser som på ett väldigt effektivt sätt utforskar ofrivillig distans, längtan och ångest. Som på låten Leda då textjaget skildrar ett telefonsamtal mellan två personer, där den ena vandrar runt packad på Kreta och den andre sitter hemma och har ångest över vad som pågår där borta: ”Tell me everything” / ’Everybody’s fine’ / I can tell you’re drunk / Wandering somewhere Cretian / Gordian-like knot / Raveled by the days / Tried to cut you off / Somehow pulled it tighter”.
For Melancholy Brunettes (& sad women) är den svåra andra och förkroppsligar med det ett sökande efter en riktning och något som är sant och okorrumperat. Att mycket av musiken är så tråkig (förlåt), innebär inte att berättelserna som gömmer sig där också är det. Det finns en spännande motsägelsefullhet i det.
