Det var nog oundvikligt att Japandroids karriär skulle sluta här. Ända sedan den kanadensiska rockduon gjorde debut 2009 med albumet Post-Nothing har gitarristen Brian King och trummisen David Prowse varit fullständigt omöjliga hjältar. Kruxet med Post-Nothing var att det inte bara var ett debutalbum, utan också ett farväl. Efter flera år av motgångar och lokala spelningar i hemstaden Vancouver hade Japandroids nått vägs ände. Tanken var att ge ut ett enda album och sedan kyssa rockdrömmarna hejdå. Men för Japandroids blev svanesången en oväntad succé. Post-Nothing hyllades av varje cool musikblogg, på den tiden då man fortfarande kunde bygga en karriär på hyllningar från en cool musikblogg. 15 år, blott två till album, och hundratals stökiga spelningar senare når nu Japandroids osannolika resa sitt slut med Fate & Alcohol, bandets fjärde och sista studioalbum.
Tidigare i år skrev Aftonbladets Minna Höggren om Gyllene Tider-filmen Sommartider, och citerade musikjournalisten Ida Skovmand om Rebecca och Fiona: “Duon är bäst på att ljudförpacka ungdomlig odödlighetskänsla”. När jag läste det tänkte jag direkt på en helt annan duo. Post-Nothing, och allra främst Japandroids monumentala andra album Celebration Rock, hyllades just för att bandet i två album var världsmästare i grenen “ungdomlig odödlighetskänsla”. Lyssnar man på ytan är det exakt det de gör. Post-Nothing och Celebration Rock byggde ett kultfölje på sinnessjukt adrenalinstinn, drömmande, romantisk rockmusik. Men lyssnar man närmare är albumen gjorda av två män som är fullständigt livrädda för att förlora känslan av ungdomlig odödlighet. “Give me younger us”, lyder en av de bästa refrängerna bandet någonsin skrivit.
På Post-Nothing bestod en hel låt av textraden “The boys are leaving town/Will we find our way back home?”. På Celebration Rock blev frontmannen Brian King helt plötsligt en av 2010-talets stora rockpoeter, när han ristade in rader som “When they love you, and they will, tell them all they’ll love in my shadow / And if they try to slow you down, tell them all to go to hell” i evigheten. Textförfattandet utvecklades, trummorna och gitarrerna lät allt klarare, men syftet var detsamma – ett dödsdömt maratonlopp iväg från verkligheten. Men varför inte ge det ett försök?
Det var inte förrän bandets tredje album, Near To The Wild Heart Of Life, från 2017, som verkligheten började komma ikapp Japandroids. Plattan var helt okej. Det fanns ögonblick av storhet, men mer och mer lät Japandroids som vilket rockband som helst. Knappa texter blev till odödliga texter blev till… inte för att vara sån, men, cringe.
”Och när han genom pressade tänder väser fram “It was like Mardi Gras meets New Year’s Eve” ligger jag gråtandes på badrumsgolvet och kramar om en vinyl av Celebration Rock.”
Bandets allra sista platta Fate & Alcohol fortsätter på den vägen. När Brian King väller ur sig refrängen “This is what she said: I’m a walking, talking, drinking, smoking, gambling kinda girl” vill jag slita ut mina ögon. När han bygger en annan refräng runt att rimma “drinking” med “thinking” blir jag spyfärdig. Och när han genom pressade tänder väser fram “It was like Mardi Gras meets New Year’s Eve” ligger jag gråtandes på badrumsgolvet och kramar om en vinyl av Celebration Rock.
Men det är inte bara texterna. Det är också att det är så uppenbart att Brian King är trött på att sjunga dem. Det hörs i varje stavelse att han inte tror på det här längre. Han är 41 år gammal. Han har lyckats hålla sig nykter i ett år. Och exakt samma dag som Fate & Alcohol släpptes väntade han också sitt första barn. Därför går det inte ens att vara arg på att Fate & Alcohol inte når samma oändliga höjder som Celebration Rock. Man måste vara glad för Brian King – för att han gått vidare från det destruktiva, alkoholdrivna turnélivet som inspirerade hans mest briljanta ögonblick som textförfattare och låtskrivare.
”De är helt vanliga människor som en kort stund lyckades med det omöjliga.”
För ett band som har knutit sitt varumärke så starkt till euforiska fyllor, passionerat stökiga romanser och drömmar om att ta världen med storm – till ungdom – kommer oundvikligen ett vägskäl. Vissa sjuka jävlar kan fortsätta skriva om ungdomens odödlighet för alltid. Vissa går vidare med värdighet. Och vissa, som Japandroids, tappar inspirationen. Det hade nog många av oss gjort, och en del av charmen med Japandroids är att de aldrig har spelat några karaktärer. De är helt vanliga människor som en kort stund lyckades med det omöjliga.
Ändå önskar man som lyssnare alltid att det ska kännas som förut. Det finns stunder på Fate & Alcohol då gitarrerna vrålar och trummorna myllrar som ett åskväder. Den där gamla känslan infinner sig. Adrenalinet börjar rusa. Ögonen lyser upp. Men sen börjar man jämföra med tidigare album och inser att det aldrig kommer att vara samma sak. Det var kul att sitta uppe och dricka till 03 på en måndag när man var 20. Det är inte lika kul längre.
”Ibland är det ändå fortfarande kul att dricka till 03 på en måndag.”
Albumet bjuder dock på ett fåtal insikter i hur ett faktiskt mognat Japandroids skulle kunna låta. Upon Sober Reflection är en unik låt för ett band som sällan reflekterat över något i ett nyktert tillstånd. “Don’t wanna know if you love me, if you ain’t gonna do something about it”. Japandroids har gjort många, många låtar om att älska, men de har nästan aldrig gjort låtar om att binda sig och det slinker ner förvånansvärt bra. Fugitive Summer visar att Japandroids är fortfarande väl medvetna om att ett välplacerat “YEAAAAAAAHHH!!!” ofta säger mer än tusen ord. Och även om Fate & Alcohol är långt ifrån perfekt som ett sista album, är All Bets Are Off mer än värdig som karriärens sista låt. Ibland är det ändå fortfarande kul att dricka till 03 på en måndag.
För ibland kliver en gammal flamma in i din pub, som på All Bets Are Off. Spänningen byggs sakta, sakta, upp på ett sätt som Japandroids sällan unnat sig i sin “plattan i mattan”-approach till låtskrivande. Sen exploderar allt. Det är passande att fyrverkerierna sparas till slutet. I ett par vackra, vackra minuter låter Japandroids precis som förut. Brian King har full tro på sina egna klyschor. Trummorna och gitarrerna skenar som ett tåg som kan glida av rälsen vilken sekund som helst. Sen är de dödsdömda rockhjältarna Japandroids klara, för sista gången. Att de ens kunde skapa så mycket magi som de gjorde med en sångare vars röst aldrig ens var nära att faktiskt kunna bära noterna i deras största mästerverk var ett fullständigt osannolikt mirakel. Det blir ingen turné för det sista albumet. Man får unna dem det.
