James Blake och den värdelösa musiken
Myten om den hårt arbetande artisten som lever på existensminimum och livnär sig på en stadig diet av depression, fultjack och löften om exponering är död. Om man har tillgång till en dator är det bara att pussla ihop några låtar i valfritt musikprogram och ladda upp dem på Spotify i väntan på att bli TikTok-viral och se miljonerna samlas på hög. Det heter att trösklarna till ekonomisk och kreativ frihet aldrig varit så låga och ett förhållandevis bekvämt liv som professionell musiker väntar runt hörnet för de som lyckas kapitalisera på sina femton sekunder i rampljuset. Skam den som klagar – alla kan lyckas om de arbetar tillräckligt hårt och man har bara sig själv att skylla om man inte lyckas ta sig längre än det lokala vattenhålet.
”Nog för att vördnaden från kvarterskrogens alkade stammisar har ett sentimentalt värde, men de flesta drömmer nog om att stå på större scener.”
Nog för att vördnaden från kvarterskrogens alkade stammisar har ett sentimentalt värde, men de flesta drömmer nog om att stå på större scener. Är det då inte lite fräckt att James Blake, banbrytande låtskrivare och din favoritproducents favoritproducent, har mage att klaga på sinande inkomster i samband med att hans låt Godspeed blev viral på TikTok? Det kan tyckas att Blake ägnar sig åt professionell navelskådning men hans frenetiska twittrande sätter fingret på ett problem som alla artister, oavsett storlek, påverkas av. När slutkunden får tillgång till produkten för pennies on the dollar innebär det att någon i värdekedjan står för kostnaden och i sedvanlig ordning är det knegaren, nu med Macbook och gitarr i hand, som står lottlös.
Streamingtjänster som inte betalar tillräckligt, skivbolag som tar allt större procentandelar och giriga SoMe-plattformar menar Blake är anledningen till att musik i mångt och mycket är gratis, en slit-och-släng-vara som konsumeras utan någon närmare omtanke. Samtidigt härskar marknadsekonomins logik och precis som vatten är vått får vi konsumenter det vi betalar för, men vad innebär det rent konkret när artister inte längre kan livnära sig på sin musik?
”Vi kan inte förvänta oss kvalitativ och känslosam musik när artisterna och låtskrivarna bakom den inte tjänar tillräckligt mycket för att köpa en Malmö-falafel.”
Om man har tur nog att bli viral på TikTok gör man bäst i att kapitalisera på kändisskapet på annat håll, i alla fall enligt vad Blake själv fått höra, men just i detta fall gör skomakaren rätt i att bliva vid sin läst. Vi kan inte förvänta oss kvalitativ och känslosam musik när artisterna och låtskrivarna bakom den inte tjänar tillräckligt mycket för att köpa en Malmö-falafel. Merchandise, meet-and-greets och sponsrat Instagram-innehåll ska vara komplementerande inkomster, inte de huvudsakliga intäktskällorna. Det är sällan professionella yrkesutövare inte har råd att livnära sig på sitt arbete, men kulturen har alltid haft en särställning här och det har länge förväntats att artister ska nöja sig med exponering av olika slag, men det säger sig självt att alla inte kan betala räkningar med TikTok-trender. Synd är ju det, de flesta av oss hade nog gladeligen dansat hem våra skenande elräkningar.
Tidigare kunde artister åtminstone falla tillbaka på turnerande och förlita sig på biljettintäkter, men allteftersom att kulturlivet tystnar, till förmån för lådcyklande barnfamiljer med surdegsbakande som främsta hobby, är det ett gångbart alternativ enbart för de allra tätaste artisterna. Det är dock inte en mänsklig rättighet att kunna livnära sig på sin musik och digitaliseringen har mina hårda ord till trots sprängt de murar som gjorde det omöjligt för de allra flesta att spela in och ge ut högkvalitativ musik – det har aldrig varit så lätt som det är nu att på egen hand arbeta sig genom musikskapandets distributionskedja och för det ska vi vara tacksamma. Med lite marknadsföringsteori och digital finess i bagaget kan i princip vem som helst göra avtryck och det har vuxit fram en uppsjö av smala nisch-genrer som relativt sett är lukrativa och skapar möjligheter för artister som annars inte hade haft en plattform.
”Var hamnar de få ören som blir kvar när musiken vi lyssnar på inte längre har en mänsklig avsändare? Inte i artisternas fickor, i alla fall.”
Trots digitaliseringens möjligheter undkommer vi inte frågan om huruvida framtiden är fylld av undermåligt och svårsmält halvfabrikat. Streamingtjänsternas framgång bygger i mångt och mycket på den långa svansen, en affärsmodell som skapar lönsamhet genom stordriftsfördelar. Plattformarna distribuerar enorma volymer av digitala produkter, där varje enskild produkt köps av ett fåtal konsumenter – många bäckar små, alltså. Det laddas dagligen upp cirka 120 000 låtar på Spotify och i takt med att artificiell intelligens blir allt vanligare är det inte omöjligt med en dystopisk framtid där streamingtjänsterna översvämmas av massproducerad AI-genererad musik. Var hamnar de få ören som blir kvar när musiken vi lyssnar på inte längre har en mänsklig avsändare? Inte i artisternas fickor, i alla fall.
Vad kan vi göra för att blidka James Blake? Musiken har inte devalverats och det finns många olika sätt att visa stöttning för kulturen på, men det ställer också mer krav på oss som konsumenter. Streamingplattformarna är här för att stanna och de medför inte bara ont, men det är viktigt att vårt engagemang inte tar stopp där och även kommer till uttryck på andra sätt. Vi kan till exempel komplettera våra Spotify-abonnemang med att köpa digitala exemplar av våra favoritalbum på plattformar som Bandcamp, där kreatörerna bakom får behålla 85-90% av intäkterna. Om vi frågar Blake själv är hans nya plattform Vault, där prenumeranter får tillgång till exklusivt demo-material till priset av en stor stark, förmodligen en bra början.
