Jamaica Kincaid vägrar vara behaglig
När årets vinnare av Bokmässans litterära pris Sjöjungfrun tillkännagavs kände jag direkt att jag ville säga något om detta. Priset tilldelades idag nämligen den internationellt hyllade författaren Jamaica Kincaid.
Det finns förstås mycket att säga om Kincaid! Till exempel det att, så som det kan vara med romaner med få sidor, önskar en ibland att de kunde pågå lite längre, lite till. Jag har aldrig känt så med Kincaid. Hennes böcker är precis som de bör vara: tunna, koncentrerade, bångstyriga och fulla av sådant som fortsätter att skava långt efter att man slagit igen dem.
Framför allt tycker jag om hur Kincaid skriver. Jag tycker om enkelheten. En handling kan röra sig framåt med en naken, nästan nonchalant lätthet, samtidigt som det under ytan pågår något betydligt mörkare. Livet skrivs på så vis alltid fram som något både komplicerat och banalt, vackert och ensamt, märkligt och välbekant. Någonting svävar hela tiden över berättaren. Kincaid behöver aldrig höja rösten för att det ska göra ont.
Hos Kincaid möter läsaren kvinnan, makten och friheten – ord som knappast blivit mindre laddade nu när högerpopulismen vinner mark åt vilket håll man än ser åt i världen. I ett Sverige där medborgarskap och tillhörighet alltmer görs till en fråga om vilka som anses höra hemma och vilka som inte gör det. I ett samhällsklimat där föreställningar om kön, familj och kvinnans plats drar åt platser som generationer före oss kämpat för att ta sig ur. Det gör Kincaid obehagligt aktuell. Men Kincaid skriver inte om frihet som en abstrakt idé, utan visar vad den kostar och vad som händer med en människa som vägrar låta andra bestämma vem hon ska vara.
Kolonialismen, segrarna och de besegrade, är ett tema som Kincaid alltid berör, men alltid på ett personligt plan. Kincaid skriver inte för att leverera politiska svar. Det politiska uppstår någon annanstans, i blicken på det som tas för givet, i vägran att foga sig, i sättet hennes prosa blottlägger maktens avtryck även där de helst vill förbli osynliga. I sättet man nästan kan smaka på språket.
”Min fars hud hade korruptionens färg – koppar, guld, malm.”
”Jag kom att älska mig själv i underkastelse, av förtvivlan.”
(Ur Jamaica Kincaids Lucy, i svensk översättning.)
Kincaid tvingar mig dessutom alltid att direkt släppa tanken om kvinnans godhet. Om hennes sympati och foglighet. Hos Kincaid möter jag inte karaktärer som tilltalar mig genom vår gemensamma mänsklighet, eller genom deras vilja att förklara saker för mig. Snarare är det genom våra olikheter och önskan om någon form av hämnd. På så vis visar Kincaid läsaren den fullständigt berättigade ilskan hos en ung kvinna från ett koloniserat land, som både älskar och hatar det hon kommer ifrån och den plats där hon nu befinner sig på.
Jag tänker att det är just detta Sjöjungfrun i år belönar: ett författarskap som vägrar göra sig lättare än livet självt. Som låter motsägelserna finnas kvar, ilskan vara ilska och friheten kosta något.
Så: grattis, Jamaica Kincaid. Må dina böcker fortsätta skava!
