Jakten på Herkulesgatans poesiklubb
Vad är Herkulesgatans poesiklubb? Vendela Lundegårdh ger sig ut på jakt efter Sveriges enda litterära gerilla och får en intervju med en rörelse som sätter såväl författarrollen som det kapitalistiska produktionssättet i gungning.
Göteborgssolen har äntligen sträckt ut sina sömndruckna armar över staden och kastar sitt bleka genom smutsiga spårvagnsfönster. Plötsligt vibrerar telefonen. Min redaktör skriver från Stockholm: ”Vad vet du om Herkulesgatans poesiklubb?”
Ingenting.
En snabb sökning gör mig inte klokare. Inte heller en gedigen. När kvällen kommer sitter jag vid köksbordet med över tjugo öppna flikar på min dator, och fortfarande fler frågor än svar. Det lilla jag lyckats utröna är att Herkulesgatans poesiklubb är en anonym grupp skribenter som publicerar manifestliknande dikter i pamflettform och placerar dem i second hand-butiker och bibliotek runt om i Göteborg. På sin egen hemsida beskriver de sig som en gerillarörelse, vilket bara väcker fler frågor.
Utan att få tag i en pamflett online vänder jag mig till recensioner på bernurs blogg. Där framgår det att HP väckt kritik mot samtidspoesins fokus på realism och jag-centrering. De verkar efterlysa något annat, något djärvare.
Jag tänker genast på Walter Benjamins Författaren som producent, en klassiker om författarens roll i produktionen av information (konst) i ett utjämnat samhälle. Benjamin menade att den traditionella författarrollen är föråldrad och måste omformas för att inte tjäna ett förtryckande kapitalistiskt system. Vad han efterfrågar? Tja, något i stil med vad HP tycks göra – nämligen en struktur där skapandet omfattar hela produktions- och distributionsapparaten, där kollektiva processer, insamling, modifiering och spridning står i centrum, bortom det ”borgerliga idealet om det heliga konstverket.”
Inledningsvis är allt jag får reda på om Herkulesgatans poesiklubb hörsägen – rykten som förändras beroende på vem som berättar. En kursare på Valand säger sig ha sett deras klistermärken lite överallt, och att han hittat en pamflett på Faust Antikvariat. En annan har stött på namnet i litterära kretsar och är imponerad av idén, utan att egentligen ha läst något.
”Jag har hört att det bor en poet på Herkulesgatan”, säger bibliotekarien på Linnébiblioteket när jag frågar om hon vet vilka de är. ”Att det är han.”
Men stämmer det? Jag skickar dem ett mejl med frågor och ger mig ut på stan – på jakt efter deras pamfletter.
Till en början går det trögt. Ingen lycka, varken på stadsmissionen vid Stigbergstorget eller myrorna vid Järntorget. Ingen i informationsdisken på Stadsbiblioteket har hört talas om dem. Jag smyger mellan bokhyllorna, spanar efter de tunna pappersryggarna. Utanför springer jag på en kompis. Han skakar på huvudet.
”Du letar på fel sätt”, säger han. ”Pamfletterna står inte instuckna mellan bokryggarna – du måste leta i böckerna.”
Jag suckar. Men samtidigt är det en eggande jakt.
På Geijersgatan står solen högt när jag kliver in på Faust Antikvariat. Mannen som står böjd över en kartong med böcker skrattar.
”Vet inte vilka de är, men pamfletterna har jag sett. Helt plötsligt kan de dyka upp på ett bord eller instuckna i en hylla. Men min kollega tar alltid hem dem, så jag har inga här åt dig.”
Innan jag går ropar han efter mig.
”Men om du får tag på dem, be dem komma hit och lämna några till!”
Även bibliotekarien på Linnébiblioteket vill ha fler. Hon berättar att hon tidigare skyltat pamfletterna vid ingången men slutade när de plötsligt upphörde att komma.
”Jag har två stycken kvar,” säger hon.
Jag hittar dem instuckna mellan Linda Hedendahls diktsamling Fallfärds och Muhamed Hocines Öknen. Jag får inte låna hem dem, säger hon, men det är okej att jag sätter mig ner och läser dem på en stol vid entrén. Häftena är tunna, knappt åtta hophäftade A4-sidor.
När jag till slut får svar från Herkulesgatans poesiklubb är det på deras egna villkor. De vill inte berätta vilka de är, och deras svar är lika undanglidande som deras poesi.
– Herkulesgatans poesiklubb är en litterär gerillarörelse som förmodligen uppstod ur en kombination av lust och frustration. Tänk dig en allvarligt syftande verksamhet som håller till i en lekstuga.
Jag frågar dem: Blir poesin friare utan en tydlig avsändare?
– Poesin blir utan tvekan friare i vår ände. Men vi är medvetna om att Herkulesgatans poesiklubb som koncept och egennamn kan komma att bli hämmande. Det gäller att vara varsam och ta ett oväntat steg ifall en förrädisk stabilitet börjar infinna sig. Förhoppningen är att anonymiteten ska sätta poesin i främsta rummet, att varken namn eller nuna ska vara i vägen. Risken är så klart att det blir tvärtom: att anonymiteten blir intressantare än poesin. Vi får se. Kanske är poesin en omöjlighet i vår tid – dömd att vara bakgrundsmusik i filmen om upphovsperson och kontext.
Varför valde de då att organisera sig som en anonym rörelse istället för som individuella poeter?
– Vår tids osjälvständiga individualism kan vara svår att förlika sig med: det gyllene egennamnet, bilderna, associationsbyggandet, självförhävelsen. Är det inte ett vulgärt skådespel? Det måste gå att göra bra och viktig litteratur utan att acceptera det förvridna cv-samhällets premisser. Där testar vi att namn- och ansiktslöst säga: hej, här är poesin och bara poesin, hejdå.
Jag frågar om de har några förebilder. De svarar undvikande.
– Kanske viss underjordisk verksamhet, kanske spioner och kriminella på film – kuvert som byter händer under bord, nattliga möten på industritomter.
Och vad vill de att läsarna ska känna?
– Förundran.
”Herkulesgatans poesiklubb är inte här för att förklara något för mig. De är här för att skifta mitt perspektiv”
Det är inte bara Walter Benjamin som argumenterar för att vi behöver omvärdera författarrollen. Efter att ha läst igenom en första omgång svar från HP märker jag hur de tycks förkroppsliga redan existerande tankar i mig. Jag letar mig tillbaka till konstnären Eva Weinmayrs avhandling Noun to Verb: An Investigation into the Micro-Politics of Publishing Through Artistic Practice. Där ifrågasätter hon den traditionella uppfattningen om publicering som ett slutgiltigt objekt. Snarare än att se författaren som en enskild skapare föreslår hon en bredare syn: författaren som initiativtagare, utövare och lärare. Hon ställer frågan: ”How could we imagine authorship without ownership?”
Det är intressant att fråga sig vad som händer när anonymitet ersätter det traditionella författarskapet. Hur skulle en sådan text refereras? Hur skulle den påverka de etablerade systemen för bedömning och ekonomisk utdelning/vinst? Någon måste alltid casha in. Någon måste kunna straffas, ställas till svars – eller belönas – för en text. Eller?
– Vi publicerade faktiskt ett urval om 30 dikter på Substack i november – en dikt från den samlade utgivningen varje dag. Men när månaden var över raderade någon allt. Det var helt rätt gjort.
Varför det?
– Det kändes trist och statiskt, nästan dött, att några gamla dikter bara ska ligga där på nån techbro-sajt. Det kan vi inte identifiera oss med. Hemmagjorda pamfletter känns bättre. De är mer levande. De är i rörelse ute i världen.
Vad Herkulesgatans poesiklubb tycks göra är att skapa en mer flexibel idé om författarskap, och det är minst sagt befriande. De gestaltar en författarroll som en utvidgning, bortom den färdiga produkten. Jag tänker på en ko som skelar, som lyckas se åt flera samtidigheter på en gång. Eller någon som har väldigt många händer. De tycks förstå författarskapet som en kollektiv och ständigt föränderlig praktik – och det är vackert i en tid där författares betydelse alltmer mäts enligt en logik av kvantifiering: hur många böcker en person gett ut (på vilket förlag?), hur många artiklar en skribent skrivit (i vilken tidning?), hur ofta ett namn syns i media.
– Lyckas vi främmandegöra litteraturens väsen och infrastruktur för någon är det en välkommen bieffekt. Det litterära fältet av idag, och vad som där förväntas och begränsar, är ingen gudagiven ordning, inga naturlagar.
Genom att sprida ansvaret över en grupp ansiktslösa aktörer har de decentraliserat författarrollen – och därigenom omdefinierat dess innebörd. Att arbeta kollektivt kan dessutom ses som en högst politisk handling, en motståndsgest mot ett samhälle som premierar individualisering. Det finns ingen enkel lösning på den täta sammanflätningen mellan författarskap och privat ägande, en konstruktion upprätthållen genom upphovsrätten. Men genom att kollektivisera författarskapet och skriva under en gemensam pseudonym rubbar HP helt klart den individualiserade apparaten.
– Det finns något kittlande i tanken på en litteraturens utbrytarmarknad. Allt är indie, DIY och småskaligt. Böcker, tidskrifter och pamfletter säljs som vanligt i välsorterade boklådor och därtill i en kooperativ nätbokhandel. Adlibris moderbolag Bonnier Books göds inte med ett öre.
Under vår mejlkorrespondens blir jag ivrig. Det är en känsla som för tankarna till mina yngre år, till de tidiga digitala samtalen på hemsidor som främling.se, där identitet var flytande och samtalen lika delar allvar som lek.
Jag frågar dem: Om någon ville gå med i er klubb, hur skulle ni ställa er till det?
– Den personen hänvisar vi till Civil Polis [bandet, reds. anm.]. Herkulesgatans poesiklubb är ett slutet sällskap.
Men om de skulle bli inbjudna att delta i en större litterär festival eller antologi, hur skulle de förhålla sig till det?
– Antologi – ja, gärna. Festival – nej, åtminstone inte i nuläget. Men den som vill att Stina Ekblad läser HP-dikter på nån poesifestival i typ Nynäshamn har vår välsignelse.
Så anonymiteten är alltid en grundprincip?
– Så länge Herkulesgatans poesiklubb existerar råder anonymitet. När sista pamfletten väl är utgiven dricker vi gärna lådvin med vem som helst.
De senaste veckorna har jag vandrat genom staden, spejat efter spår av dem. Jag har försökt förstå vad Herkulesgatans poesiklubb vill. Vilka är de? Vad är deras syfte? Men kanske är frågorna felställda. Herkulesgatans poesiklubb är inte här för att förklara något för mig. De är här för att skifta mitt perspektiv.
Ju mer jag letar efter dem, desto tydligare blir paradoxen de vill undkomma – offentlighetens ofrånkomliga fälla i den samtida litteraturen, där jag-fixering trumfar konstnärlig integritet.
Herkulesgatans poesiklubb får mig att gå i dialog med flera redan existerande röster, men också en ny och ännu trevande idé, och jag kommer slutligen att tänka på vad Olga Tokarczuk efterfrågade i sitt nobeltal. Hon efterlyser en ny sorts berättare, ett perspektiv ur fjärde person, ”who sees more and has a wider view, and who is able to ignore time”. En röst som kan lyfta blicken, se världen som en helhet, bortom individens gränser och berättelsens ramar.
Nog är det bombastiskt att mena att detta är vad HP gör. Men genom att avsäga sig namn, sammanhang och avsändare låter de onekligen poesin tala fritt, utan att fixeras vid ett jag eller en position. Det är ett försök att se bortom ramarna för det litterära fältet, bortom upphovsrätt och identitet – som om orden själva kunde betrakta världen från ovan.
