”Jag vill att Lewengood och Gardells parterapeut ska sommarprata”

Nu när Sveriges Radios flaggskepp Sommar i P1 kommit i gång på riktigt känns allt precis som det ska. Och som det alltid gör.

Det var som att spela bingo med säkra kort när sommarpratarna presenterades: en forskare här, en avdankad idrottare där – kanske en gammal orienterare eller friidrottare. Bibi Rödöö, mångårig chef för programmet, anstränger sig för att skapa en spännande mix, men i slutändan känns det ändå mest som att pricka av en lista. När Mark Levengood förra året gjorde sitt sjunde sommarprat och Camilla Läckberg sitt tredje, kan man inte låta bli att undra om det inte borde finnas en gräns på två? Trots detta fortsätter vi svenskar att lyssna, sugna på de ganska triviala berättelserna om alkoholiserade släktingar, arbetslivets motgångar, sann kärlek eller trauman som format självbilden.

Problemet är inte att dessa ämnen i sig är dåliga eller tråkiga. Tvärtom, de kan vara ganska fascinerande – i rätt kontext och om de berättas av rätt person. Kruxet är att det känns som om vi har hört allt förut. Samma gamla berättelser upprepas, generiska narrativ, som ett ekande mantra från hundratals sommarprat genom åren. Det känns ibland som att viljan att leverera ett bra sommarprogram trumfar den faktiska berättelsen.

Jag skulle verkligen vilja se en förändring i arsenalen av sommarpratare. I stället för att bjuda in Lewengood för ett åttonde program, skulle jag hellre höra från Lewengoods och Gardells parterapeut. Få inblicken bakom kulisserna, hur gick snacket egentligen – “rapport från en terapisession”. Och som alternativ till att låta utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén sommarprata, varför inte bara ett samlingsprogram; ett potpurri av alla taxichaufförer hon åkt med i Kairo. Vad har de att säga om henne? Hur givmild är hon med dricksen?

Och så vidare. Jag famlar naturligtvis, men det känns verkligen som att greppet sommarprat behöver förändras, det känns inrökt och gammalt, och ett byte av diskursen är på sin plats.

Men tills dess sätter jag på Marcus Wandts sommarprat om att “våga ta risker” och njuter av ännu ett tre+ avsnitt, som alla andra.

Men nog har det funnits undantag. Till exempel Henrik Schyffert, 1993.

Den då unge och ganska oerfarne komikern använde hela programtiden till att göra parodi på den traditionella stilarten av ett sommarprat. Genom programmet fullkomligt dissekerade han klyschorna om den svenska sommaren, berättade högmodigt om sig själv och slog fast att “barnen är vår framtid för vi alla har varit barn, tänk på det”.

Schyffert parodiserade vidare med “Det må vara lite si och så med vädret, men som min mor alltid brukar säga: ’Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder’ – och det har hon ju helt rätt i.” Det fullkomligt osade ironi, han sa noll – det var totalt intetsägande citat men utförandet var briljant.

Trettio år senare var det dags för Andreas Cervenka.

Jag hade inga särskilda förväntningar när jag satte på hans sommarprat. Hans bok Girig-Sverige hade stått i bokhyllan i flera år, men mest agerat dammsamlare. Den svenska ekonomijournalisten, belönad med Stora Journalistpriset, började sitt sommarprat precis som en nyhetssändning: ”Världens mest räntekänsliga land – ett avskräckande exempel. I år är det så Sverige beskrivs i utländska medier.” Sju minuter in var jag fast. Det här var något helt annat, inget självförhärligande, self-branding eller rop om sympati. Det landade i en snabbkurs i ekonomi, förklarat av en något oartikulerad men ändå briljant ekonomijournalist med en Hans Roslingsk-tydlighet. Det låter kanske tråkigt och monotont, men det fungerade.

Sedan har vi Stina Wollter, 2019.

När Stina Wollters syster Ylva dog i sviterna av anorexi, var Stina inte redo att vara där fullt ut. Åren gick, och en dag mötte hon åttaåriga Maja, en flicka som visste att hon snart skulle dö i cancer. Något förändrades i Stina då – den här gången var hon redo att vara närvarande, att följa med hela vägen. Annorlunda grepp och ett oväntat starkt program.