Jag skrev om Fred Soila före dig
“Attention. The Fred Soila concert will start in approximately two minutes”. Rösten i högtalarna låter lite som den i Londons Underground. Och meddelandet, som sedan mynnar ut i Happy Mondays Step On, är ett första smakprov på Fred Soilas många knep för att garantera allas underhållning på dagens spelning, oavsett om man har tagit sig till Ö-festen för det här eller inte.
Publiken som snabbt samlas här uppe på takterassen är en blandad sådan. Förutom några som går runt i de vita tishorna med texten “I heard Fred Soila before you did”, så är det kanske inte Freds typiska crowd. Men att uppträda i hjärtat av hantverksölens Mekka är i och för sig en markant skillnad från när jag sist såg honom på Spice99.
Ringöns Ö-festen är för övrigt allt som Way Out West inte är som festival. Här får man ta del av ett lite mer genuint Göteborg: idag är dialekterna extra starka, gubbarna extra goa. När jag blickar ut över de lyftkranspyntade pirerna börjar det halvdugga på det där sättet som det konstant verkar göra här och jag måste nypa mig själv. Det känns rätt att avsluta en festivalsommar såhär.
Men nu har två minuter gått och när Fred Soila når mikrofonen möts han av jubel och busvisslingar från unga som gamla, med fyllan som nu peakar hos samtliga. Tv-skärmen från 90-talet, Soilas andra äss i rockärmen, kommer igång och annonserar publikfavoriten School Of Rock som släpptes i fredags. I bildens bakgrund syns Freds igenkännbara gula, lite solblekta variant av Union Jack-flaggan, som jag annars bara har sett när Leeds spelade fotboll i Stockholm förra månaden. Fred gör en pistol av sin hand och pekar den upp mot hakan.
Trummorna som kommer igång är snabba, enkla och görs bara sällskap av en bas. När Fred talar fram texten är det lätt att hänga med, alla ord bläddrar nämligen förbi där på TVn som på vilken annan karaokemaskin som helst. Det är svårt att inte bli meddragen och snart sjunger vi alla med i refrängen “Chicka change change, chicka change change”, samtidigt som vi gnuggar tummen mot pek- och långfingret i den internationella pantomimen för ‘cash, tack’.
Under nästkommande låt, osläppta Benjamin Reichwald, fortsätter karaokeskärmen göra sitt jobb med att se till att ingen i publiken missar att Fred är en av Sveriges främsta lyricister. Folk har, och kommer att beskriva hans lyrik på många olika sätt. Men det kanske räcker att säga att den är på engelska, och på såpass bra sådan att det lever upp till 90-talets bästa britpop. Ibland tvekar man till och med på om han verkligen kan vara från Göteborg. Dialekten, de långa polisongerna, parkan… han säljer den engelska personan obehagligt bra.
“Hello darlings! Jag heter Fred Soila och den här låten heter Who’s Got The Crack?” Jag verkar ha underskattat eklektiken i Freds publik, för trots att denna också är osläppt verkar alla på det här taket veta exakt när man ska skrika “WHO’S GOT THE CRACK?”. Alla, även de gamla hippierävarna intill mig som höjer evenemangets ålderssnitt och sätter dagens hipsters to shame, verkar ha kul nu. För dessa är det väl en nostalgitripp att se 90-talet återupplivas. För oss unga anglofiler är det bara kul att vara del av det. Sylvie’s Head-klistermärket på Freds bröst bevisar nämligen att britpopen är vid liv, iallafall i Göteborg.
“Ta fram era näsdukar, this is a wet one!”
Cookie Jar som också är osläppt följs av Back To First Marks; två lugnare låtar där den senare har ett gitarrsolo som hör hemma på en arena. Och precis när vi har tillåtits komma ner lite i varv brister Fred ut i en minut lång rant hämtad ur Sleaford Mods Jobseeker. Och när han kommer till “I’ve got drugs to take, and a mind to break” leder det perfekt in i första strängböjningen i setets sista låt Surf Through.
Eller, sista låten är det ju inte. Om du vill ha nån sorts måttstock på stämningen under detta set ska du veta att publiken tvingade tillbaka Fred för inte en, utan två encores. Bara det säger en del om denna show. Och när vi sa “en gång till” tog han det bokstavligen. Det blev School Of Rock totalt tre gånger.
Så om du inte har fattat det än så är det en rolig show. Ibland skrattar man, ibland försvinner man helt in i textens briljans, men den gemensamma nämnaren är att man alltid är underhållen. Det viskas om en platta till hösten, men om du vill uppleva låtarna innan dess får du helt enkelt försöka fånga honom på någon av hans spelningar. Jag kan skriva hur mycket som helst men han kommer alltid att vara en artist man ska se live. Då kan du också stoltsera med “I heard Fred Soila before you did”.
