Ingen är för lycklig för att skapa konst
Astrid Hedenström ser tillbaka på sin romantisering av Yayoi Kusamas liv, och gör upp med myten om den lidande konstnären.
För ett par veckor sedan nåddes världen av beskedet att Yayoi Kusama gått bort, en av våra mest hyllade samtidskonstnärer. Till hennes kändaste verk hör färgglada prickiga skulpturer, installationer och oändliga spegelrum. Många känner även till hennes historia av psykisk sjukdom.
Sedan barndomen led hon av visuella och auditiva hallucinationer, då världen fylldes med mönster, prickar och talande blommor. På 1970-talet skrev hon in sig själv på psykiatrisk klinik i Tokyo, där hon levde och verkade till livets slut.
Hennes bortgång påminde mig om hur mycket jag brukade romantisera hennes tillvaro på vårdhemmet, och hennes asketiska, disciplinerade livsstil. Heather Lenz, regissören bakom dokumentärfilmen Kusama: Infinity, beskrev Kusamas boendesituation som ett praktiskt arrangemang, där hon varken behövde tvätta eller laga mat, utan kunde fokusera på sin konst. För mig lät detta som ett drömliv. Jag tänkte att hon kom åt den rena kärnan i sitt kreativa skapande, och på så sätt skapade sann konst.
Så tänker jag inte längre. Tidigare har jag gömt mig bakom psykisk ohälsa som förutsättning för att låsa upp en stor och svårbegriplig kraft inom mig. Det var mitt stabila och inrutade liv som hindrade mig från att kasta mig ut i konsten. Jag ville inte inse att problemet kanske var att jag bara inte vågade. För det går att både skapa konst, och må bra.
David Lynch resonerar i sin bok Catching the Big Fish: “Det är sunt förnuft: Ju mer konstnären lider, desto mindre kreativ kommer han att vara. Det är mindre troligt att han kommer att njuta av sitt arbete och mindre troligt att han kommer att kunna göra riktigt bra arbete.”
Det är faktiskt sunt förnuft. Konstnärer som lider skapar snarare konst trots sitt lidande, och inte nödvändigtvis på grund av det. Sannolikt hade Kusama inte skapat samma konst utan sina hallucinationer, men det är inte heller så att alla med hallucinationer gör konst som Kusama. Ett klassiskt tankefel om orsak och verkan.
Människor, likt konstverk, är flerdimensionella. En fullständig förklaring till människan, hennes problematik eller konst står inte att finna i hennes ställda psykiatriska diagnos. Just Kusamas konst handlar bland annat också om feminism, konsumtionskritik och fred, vilket glöms bort om man stirrar sig blind på hennes hallucinationer. Hela konstnären behövs för att skapa sin konst.
Härmed ska jag aldrig romantisera konstnärligt lidande igen. Däremot kommer jag fortfarande drömma om ett liv med mindre arbete och mer kreativitet för alla, oavsett psykiskt tillstånd. Att bli inskriven på vårdhem för sin psykiska ohälsa är ju inte det enda sättet att få tid över till sitt skapande.
