”Jag ligger i fosterställning och sörjer hur kass jag är”

Tågtrafiken är två saker:

1. ett transportmedel som ska föra mig från stad till stad.

2. för jävla dyrt. Jag åker hem via Göteborg för jag tycker att jag har varit ”smart”, alltså jag har efter fem timmar in inte ens kommit halvvägs. Bränner nästan samtliga sparade pengar på Calippo och Loka bubbelgum. Det är söndag när jag dödar tiden på Nils Ericson Åkareplatsen i väntan på ersättningsbuss. Jag ångrar mitt beslut.

Jag skriver  radbrutet i dagboken eftersom jag är trött. Jag skriver: 

April var förjävligt. 

Maj ser ut att vara bättre.

Sedan tidiga december har hösten 2024 varit ett stundande faktum och långsamt knäckt mig med sitt ihärdiga ”vad ska du göra?”. Då påbörjade jag en ansökningsprocess till en konstnärlig kandidat: spydde efter första omgången av videoprov. Sov på soffan hos en kompis, spydde lite mer. Skrev klart ett två brev varav båda på engelska, mejlade, mejlade lite mer. Googlade en massa. Skrev. Gick vidare i en ansökningsprocess med kort varsel, dök upp på zoom-audition. Klipp till: misslyckades. Åkte ut och blev nedslagen. 

Att nekas på grund av sin konstnärliga förmåga är i sig en kränkning av hela ens identitet

Att nekas på grund av sin konstnärliga förmåga är i sig en kränkning av hela ens identitet. Att flaxa på länk med sinnessjukt dålig uppkoppling är en annan. Hjärnan är inte snäll när man får ett Nej-besked. “This is not a decision on eligibility” skriver de i beslutsbrevet, “okej fuck you too” tänker jag men egentligen studsar ilskan tillbaka och självhatet borrar sig inåt.

Konstnärliga utbildningar ämnar att utbilda studenterna i något som kommer inifrån, vilket enligt vissa är diskutabelt  – att det skulle gå att hitta en metod eller tillvägagångssätt för kreativitet är radikalt. Ändå söker många intressenter diverse skolor, det är ett faktum trots att tvivel i alla möjliga kretsar förekommer gentemot skolorna, högt upp i kretsarna i kulturvärlden likväl som längre ner. Trycket är högt och det är svårt att komma in. Det visar ändå att många ser det som en bra ingång till att kunna leva på sitt konstnärskap. I och med att denna status kring skolorna finns, höjs även potentialen att lyckas för de intagna. Förutom att skillnaden blir bättre finns även en tillgång till kontakter och sammanhang. Vilket ofta är avgörande för en verksam kulturarbetare.  

Man vill skicka in sina texter och låta dem tala för sig själva

Något som många av dem med erfarenhet av att söka en konstnärlig utbildning dock kan komma överens om, är att antagningsprocessen är ett helvete. Oavsett hur säker man är på sin grej (eller för den delen ens förhållningssätt till utbildningen) finns det en stor risk att man virrar bort sig bland arbetsprover och personliga brev. För att ta oss som skriver exempelvis, finns det en rätt så jävla stor sannolikhet att man inte är superbra på att “sälja in” sig själv. Man vill skicka in sina texter och låta dem tala för sig själva. Man vill absolut inte formulera sig kring sitt skrivande, hur man gör eller vad man har för drömmar eller mål. Allra minst vill man påstå att man satsar på att skriva en bok. Det är för stort, för långt borta, och den inåtvända ofta självkritiska blicken författare har på sig själva bäddar inte för att man ska kunna ha tillräckligt med självdistans. Inte nog för att med lätt hand kunna motivera varför man bör bli antagen. 

Men egentligen har jag ingen stark åsikt gällande skolornas tillvägagångssätt förutom att det initialt uppfattas som en tortyrartad oförrätt för en aspirerande och kreativ människa (usch, fy). 

Jag ligger i fosterställning och sörjer hur kass jag är

Jag vet inte om det personligen är förväntningarna eller ansträngningen som felar, men förmågan att jag ska leverera när det kommer till kritan är en sådan sak, en problematisk komponent. Så misslyckas jag och då faller liksom världen isär, ger mig en känsla som känns mer som en sanning: jag är sämst i världen. 

Det är fortfarande april när beskedet kommer, jag ligger i fosterställning och sörjer hur kass jag är. Min flickväns försök till att trösta hjälper inte. I fyrtio minuter säger hon snälla ord men jag bara fräser som ett djur och kollar på betalda yrkesutbildningar. Är mitt uppe i en sorgeprocess: jag är den enda i världen som kan älska Konsten såhär mycket för att vara så fruktansvärt urusel. Ställer in mig på att bli lokförare. Det är en inställning som håller i ca en (1) dag.

Men så övergår månaden till maj. Jag får ny energi, fejk it til you mejk it. Åker tåg kors och tvärs genom landet och försöker att inte tänka på hur mycket pengar jag spenderat senaste månaderna, bara för att ha något att göra i höst. Men det känns ändå helt okej. Belöningen kommer strax därpå: En potentiell plan för hösten uppenbarar sig. 

När jag anländer i Malmö blommar syrenen fortfarande och jag drar min resväska över Nobeltorget. Tågfärden med den slutliga restiden på tio timmar rör mig inte i ryggen för nu ska min trötta ansökningskropp få sträcka ut sig. Jag har en höst. Nu ska den få vila. 

Oavsett om det löst sig eller ej för er andra fellow avslagna – sommaren är runt hörnet och allt är förlåtet. Det är en ansträngning i att tycka synd om sig själv också.