Jag känner mig lite som en hund som rastas
Danmarks stora litteraturfestival är igång. I tredje delen av sin festivalblogg börjar Vilma Wirenhed dagen med en pratsjuk 86-årig tysk man och hamnar sedan mellan samtal om identitet, döden, skrivande och två författare som visar sig vara bättre intervjuare än sin intervjuare.
12.15
Dag tre
På tåget från Köpenhamn sitter jag med en mycket pratsugen 86-årig tysk man som ska besöka museet – som hans fru älskade – en gång till innan han dör. Han är inte litteraturintresserad. Jag får lämna honom vid tågstationen eftersom jag behöver gå ungefär tre gånger så snabbt som han för att hinna till dagens första samtal.
12.30
Jag hinner precis ner till parkscenen innan Dag Johan Haugerud och Tine Høeg ska börja prata. Jag vet inte vem någon av dem är, men läser mig till att Haugerud är regissör. Kul! Han är dessutom norsk, vilket det har varit brist på hittills. Det visar sig att jag inte läst tillräckligt noga, för han är inte här för att prata om filmmanus utan om sin roman.
Høeg har en enorm blomma på huvudet, ungefär lika stor som huvudet, och får jubel från publiken när hon kliver upp på scen. Haugerud tackar publiken för att de ler.
Han har rätt, det är en mycket glad publik vi har att göra med. Moderatorn kommenterar att Høegs bok är mörkblå och att Haugeruds är ljusblå. Publiken skrattar. Moderatorn säger att de ska prata en timme, om de orkar. Skratt igen.
Høeg menar att hon vill skriva som folk faktiskt pratar. Haugerud tycker inte att det är möjligt. Diskussion uppstår. Moderatorn pratar en stund om vad det gör med deras böcker, att de båda är lärare och varit mycket runt ungdomar. Haugerud flikar in att han inte har varit lärare. ”Men du har undervisat? Nej.”
Mot slutet reser sig Haugerud för att visa hur Høegs bok ser ut. Han är imponerad. Publiken skrattar.
13.30
Jag är lite sugen på Katie Kitamura och Vincenzo Latronico, men kön är alldeles för lång. Medan jag står och funderar på vad jag ska göra härnäst går min vän och kollega Hannah, som jobbar på tidskriften Idé, förbi med ett gäng från redaktionen. De ska se en performance av Babak Vakili, och jag hakar på.
Inledningsvis rappar han till en powerpoint utan musik. Sen tar en inspelad röst (hans?) vid, med svag musik i bakgrunden. En kvinnoröst avbryter honom – hon vill berätta sin egen historia. Han introducerar sig.
Vakilis performance handlar om identitet, om att vara dansk-iranier och hur det påverkar både honom men kanske främst hans nyfödda dotter. Framträdandet består av berättande, rap och ljudklipp ur två av hans podcasts.
Det är någon slags expressförkylning jag har fått, och på tre dagar har jag gått från lite snuvig till feber till en rethosta som ger sig tillkänna nu under performancen. Jag försöker desperat hålla den inne eftersom damen bredvid redan uppenbart dömer mig för att jag sitter med mobilen och antecknar, och som varje gång jag försöker harkla mig flyttar längre åt vänster. Ögonen rinner av ansträngning.
Vakilis leker med tanken på att beskriva sin relation med sina två hemländer som ett triangeldrama där Danmark är flickvännen och Iran älskarinnan han inte helt kan släppa, och har gestaltat detta i en av sina poddar (som egentligen är mer som dokumentärer). Det funkar förvånansvärt bra.
En ur Idéredaktionen frågar om jag behöver citat till min text och erbjuder ”häpnadsväckande”. Jag accepterar.
14.30
Vi sätter oss i solen och dricker öl en stund. Detta är min första sociala kontakt på flera dagar, om man inte räknar den portugisiska bebisen igår (som visserligen gjorde mycket för mitt allmäntillstånd) och jag känner mig lite som en hund som rastas. Jag brukar inte vara tyst såhär mycket och länge, det är inte bra för mig.
Vi går ner till vattnet och inser först efter att vi gått ut genom grinden att vi inte kommer tillbaka samma väg. Nere vid stranden funderar vi på om det är Helsingborg eller Köpenhamn vi ser till vänster. Doppar fingrarna i vattnet. Upp för en brant trappa och tillbaka in. Vi ska se Georgi Gospodinov.
16.00
Det första Gospodinov säger är att han älskar eftermiddagar. Hans bok ska påbörjas på eftermiddagen, säger han. Den handlar om den sista tiden med hans cancersjuka pappa, och samtalet kretsar mest kring vem han var, och hur det var att inse att han skulle dö.
Vi får veta att hans pappa rökte på ett vackert sätt. Att han misslyckades ofta, men hade bra historier. Att han inte uttryckte känslor. Två minuter in i samtalet börjar det regna.
På bulgariska, berättar han, finns det ett uttryck som kan översättas till ungefär ”du ska bara kyssa dina barn när de sover”. Rough. Han är en citatmaskin, Gospodinov, och klämmer också ur sig det helt förkrossande: ”När den sista personen som minns din barndom dör är den borta på riktigt”.
Det visar sig att jag är en getingmagnet – de sätter sig i ansiktet, på mina händer, försöker dyka ned i ölen – och jag får vifta oavbrutet med hår och armar. I min frustration har jag fångat en geting under mitt Tuborgglas, men nu är den arg och allt mitt fokus går till att inte råka släppa ut den. Om Gospodinov säger något briljant här missar jag det tyvärr.
17.30
Jag väljer mellan samtalet med Elizabeth Strout och Douglas Stuart eller Rasmus Daugbjerg och Jesper Wung-Sung, men bestämmer mig för Strout och Stuart, både för att det är på engelska och för att jag slipper köa. Platsen, som jag var så nöjd med att ha hittat, visar sig ha varit ledig för att den är PRECIS bakom en pelare.
Stuart kommenterar att han och Strout är shelfmates, dvs står bredvid varandra i de flesta bokhyllor. De skämtar om att det gör att de redan är bekanta, men ju längre samtalet pågår desto mer undrar jag om det inte ligger något i det ändå.
För de har verkligen en otrolig kemi, Strout och Stuart. De har lite samma humor, verkar vara väldigt lika och får igång en bra jargong. Stuart säger ”My father was a busy man, we could be related!”
Intervjuaren lyckas tyvärr inte hålla jämna steg med de båda författarna och avbryter ibland för att komma med någon banal spaning om något “intressant”, förstår inte när de skämtar och förklarar varför saker de säger är roligt. Till slut börjar Stuart själv intervjua Strout, och han gör det avsevärt bättre. Han berättar att han har kört fast lite med sin fjärde roman, och frågar henne hur hon brukar göra när hon påbörjar en ny bok (svaret för den som undrar är att hon skriver en massa korta scener hela tiden tills något fastnar eller står ut, och sen bygger hon vidare på det). Intervjuaren hamnar lite utanför.
18.30
Programmet är slut och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Museet stänger 19.00. Med en lite oförlöst känsla i kroppen följer jag strömmen mot tåget. Jag känner mig inte riktigt klar än. Men kanske är det lika bra. Kanske kan jag nu för första gången på tre dagar äta något icke-brödbaserat. Något varmt. Kanske sätta mig i den köpenhamnska kvällen. Tåget luktar svagt av urin. Kvällen öppnar upp sig. Och så var det ju det där med att det är en dag även imorgon, trots allt.
