Jäderlunds växter blir till gravskrift

I Ann Jäderlunds nya diktsamling Solen syns och solen svävar förvandlas växternas namn till besvärjelser och naturen till ett landskap präglat av både skönhet och undergång. Med en blick som dröjer vid det annars förbisedda läser Caspian Florby en poesi som väcker känslan av att världen fortfarande går att rädda — om vi lär oss se den igen.

---

Ann Jäderlunds dikter får mig att känna mig blind. Hur kan jag inte lägga bättre märke till allt detta som jag låter blicken svepa förbi varje dag. Träden, blommorna, de solblekta grästuvorna och ogräsen. Varför kan jag så få av deras namn?

“s a x i f r a g a

l a c r i m o s a

b r ä c k v ä x t e r

k ä r r s i l j a

m o s s r o t

k r y p v e n

s v a r t p o p p e l

t r i f t”

Solen syns och solen svävar är Ann Jäderlunds tolfte diktsamling, och kanske den mest koncisa och enhetliga av dem alla. Boken består av elva delar, och de bilder och tankar som tidigare funnits i flera av hennes verk har här kulminerat i en diktsamling som verkligen låter dem lysa. Dikterna blottlägger det som alltid finns precis framför ögonen på oss, men som vi ofta inte registrerar eller låter blicken dröja vid. 

I mycket korta dikter, ofta på bara tre till fem rader, fångar Ann naturens ömtåliga skönhet och förfall. Hennes blick är skoningslöst skarp, men uppehåller sig också ständigt vid skönheten i det förgängliga. På så sätt är döden ständigt närvarande, ett hot som uppenbarar sig så fort man fäster blicken vid något levande ting. Redan på första sidan står:

”sorg cypresser

döds tankar

solen lägger sig

som en hinna

över ån” 

Över sidornas gång benämns allt fler växter. En sorts rytmisk mystik uppstår när de radas upp, som en rituell formel. Texten lyfter fram den inneboende skönheten och meningarna som finns dolda bakom flera av de till synes helt vardagliga växterna runt oss. Eftersom det finns så många växter vars namn man inte känner till framstår de här som främmande, men distansen gör också att de känns upplysta, speciella och dyrbara. Skatter överallt omkring oss som vi knappt lägger märke till.

Samtidigt tränger sig den förebådande känslan av döden ständigt på. Växternas uppradande och benämnande gör också att den vertikala dikten mitt på sidan nästan liknar en gravsten på vilken växternas namn har ristats. Snabbt börjar jag tänka att dikterna tar farväl av växterna, en efter en. De är som en sorgesång över hela världens natur, som allt mer hotas av människans framfart. 

När jag läser vidare slås jag av avsaknaden av ordet “jag” och börjar tänka att det, snarare än ett diktjag som talar, nästan skulle kunna vara ett diktöga. En blick som långsamt iakttar, begrundar och tar in. Visserligen träder det saknade jaget fram senare, men försvinner snabbt ur synhåll  igen. 

Dikterna väcker även mina ögon. Egna minnen av ögonblick vid skogar, sjöar och åkrar flimrar förbi för min inre blick när jag läser. Subtila bilder gallras fram och tränger sig förbi minnenas andra intryck och skeden. Naturbilderna insisterar på att bli sedda, det går inte att vända blicken bort eller glömma.

I Anns text finns inga hus, människor, bilar eller fabriker. Förutom den levande naturen, är världen märkligt öde. Ibland får jag en känsla av att vi befinner oss i ett postapokalyptiskt landskap. Känslan av apokalyps lämnar mig åtminstone inte, vare sig den nalkas, eller redan har anlänt i dikterna. Detta blir som starkast i stycket som heter “Solen kommer”:

”solen kommer

den kommer för att börja om

lukten från barken som nås

av ljuset längst inne i värmen” 

Självklart går tankarna direkt till klimatförändringarna, och sorgen inför all förstörelse som redan kommit och som ännu är på väg. Ändå tänker jag att dikterna sträcker sig längre än så, och ofta landar i en ömhet inför det som fortfarande finns kvar. En önskan om att vi ska vända blicken mot marken och ta vara på den natur vi har. 

”jag skriver till dig

från en dyn i dyngräset

jag är mycket lycklig

för jag har bara

mina två händer”

Jag uppehåller mig särskilt vid de bilder där naturen tycks flyta samman med den mänskliga kroppen. Det är ju genom en människokropp som diktjaget upplever allt omkring, och ögat är runt som en sol. På det sättet pekar också dikterna på en inneboende perfektion i både människan och naturen, just eftersom vi är en del av den. Allt tycks vävas samman i ett cirkulärt kretslopp, det må vara hotat, men finns ännu, och vi måste vända blicken dit.

”vore inte ögat solmässigt

inte jorden rund

alla sinnen lika rika”

Jag önskar egentligen att jag hade haft längre tid på mig att läsa denna bok. Det är en text som närmar sig existensen och det som är större än mänskligheten. Nästa gång jag väntar på bussen ska jag försöka komma ihåg att vända blicken mot marken och se extra noga på de växter som för mig saknar namn. Ann Jäderlund uppmärksammar oss på det självklara, men också det overkliga, som vi ofta glömmer att tänka på: solen syns faktiskt, och den svävar.