Jacco om solodebuten och ambitionen att förändra svensk hiphop
Jacco är tillbaka. Och denna gång med det efterlängtade och högst personliga soloalbumet Allt jag har. De flesta känner till honom från Sveriges kanske mest ökända, dock pensionerade rapgrupp Labyrint, vars låtar utgjorde soundtracket till många av min generations tonårshemmafester och som satte Uppsalas hiphopscen på kartan ordentligt. Även hans unika sound är något som gjort starkt avtryck genom åren, vilket han nu lyckats förpacka i ett album med många olika nyanser, berättelser och perspektiv med självbiografiska inslag. Två dagar efter albumsläppet träffar jag Jacco hemma i Uppsala för att prata om just känslorna kring albumet, livet och allt däremellan.
30 minuter sen och lite halvt andfådd står jag äntligen framför Jaques “Jacco” Mattars dörr i Gottsunda och ringer på. Vid närmare anblick står det “psst! vi sover!” under dörrklockan och jag tänker fan. Borde jag ha knackat?
Jacco öppnar dörren och välkomnar mig med en stor kram innan vi går upp för den branta trappan till övervåningen till hans nya, rymliga lägenhet. Vi slår oss ner i hans soffa, och det infinner sig genast en avslappnad och skön stämning mellan oss. Franska GIMS med låten Bella spelas i bakgrunden när han säger ”Jag gillar din FILA-tröja. Jävligt retro fast den är ny eller hur? Skittung!” till mig innan han lutar sig tillbaka och lägger upp benen i soffan.
Det känns som detta är en väldigt central och viktig plats vi befinner oss på just nu! Vad betyder Gottsunda för dig?
– Det här är mitt land, allt det här som solen rör vid… är mitt! Nä, skoja. Men det här är mitt hem, jag är född här, och jag har bott alla mina 35 år här. Så det är väl hela min värld, typ.
Han skrattar högt och tittar majestätiskt ut genom fönstret. Kvällssolen reflekteras och jag skymtar början på naturreservatet utanför – eller Gottsundas guld, som han själv kallar det.
Hur har Uppsala präglat ditt musikskapande? Det känns som att svensk reggae är starkt förankrad i Uppsala, att det är en reggaestad liksom.
– Jo men alltså Uppsala har varit värsta reggaestaden, det är det fortfarande men kanske inte lika dominerande som det varit förut. För det spelar ingen roll var man är ifrån – alla lyssnade på reggae när vi var små. Alla.
Känner du att reggae var en grundsten i ditt musikskapande?
– Ja, 100 procent. Det är det som egentligen har gett mig mina budskap i mina låtar. Och säkert hur jag sjunger också.
”Många av processerna när jag ska skriva musik blir att jag får en känsla av musiken och gör en film i mitt huvud. Och sen behöver jag bara skriva ner den här filmen på ett sätt som rimmar typ.”
Finns det någon tydlig avgränsning mellan hemmet och studion när det gäller ditt musikskapande?
– Ja det gör det, inget skrivs här hemma. Jag har inte den arbetsmoralen tror jag, jag måste vara i studion och det måste vara press annars blir det inte. Men jag och mina barn sjunger hela tiden tillsammans, varje dag hela tiden. De flesta ideérna kommer faktiskt här hemma. Jag har väldigt lätt för att göra musik. Många av processerna när jag ska skriva musik blir att jag får en känsla av musiken och gör en film i mitt huvud. Och sen behöver jag bara skriva ner den här filmen på ett sätt som rimmar typ. Förstår du? Många av mina låtar har alltid börjat med en idé till en film i mitt huvud. Det är jätteflummigt.
Jacco har jobbat intensivt med Masse Salazar på Redline Records under hela processen av albumskapandet. Han berättar om hur mycket han uppskattar samarbetet med Masse och hur de två lärt sig att jobba tillsammans på ett helt annat sätt nu jämfört med Labyrint-eran.
– Masse är så jävla bra, han hör min tanke direkt. Jag blir chockad ibland. Han fattar alltid vad jag menar även när jag kommer med konstigaste förklaringarna. Jag har typ bara jobbat med Masse, och han är bara så jävla tung så varför förstöra ett vinnande koncept?
Lika vinnande har samarbetena med andra svenska artister känts genom åren, där man hittat Jacco efter uppbrottet med Labyrint 2007. Däribland med Dani M, Mohammed Ali och inte minst med sin tidigare kompanjon AKI på senaste EP:n. Jag frågar honom om dessa samarbeten symboliserar någon slags övergångsfas som till slut ledde till solokarriären, varpå han svarar att han nästan höll på att sluta med musiken efter Labyrint. Istället var han inne på att göra något nytt, plugga till doktor eller följa barndomsdrömmen om att bli pilot. Han uttrycker att han vill sikta mot toppen i allt han gör – och denna topp hittade han uppenbarligen ändå i musikskapandet till slut och inte bland molnen.
Överallt i hemmet syns spår av leksaker och andra detaljer som påminner om hans föräldraskap. Han pratar mycket om sina två barn, och det märks tydligt att han älskar att vara pappa.
”Nu känns det som en nödvändighet att jag måste hinna påverka nästa generations sångare innan jag lämnar denna planet och ge dem ett annat alternativ att göra musik på.”
Hur känner du att din papparoll har förändrat dig och ditt musikskapande?
– Det känns fett mycket viktigare för mig att träffa folk med min musik nu och försöka vända den här trenden om att alla vill vara gangsterrappare nu. Innan var jag inte alls stressad över det, men nu känns det som en nödvändighet att jag måste hinna påverka nästa generations sångare innan jag lämnar denna planet och ge dem ett annat alternativ att göra musik på. Och fortfarande stay cool, typ. Det var inte så förut. Budskapet var nog samma, men det kändes inte nödvändigt då utan det var bara det jag gillade att göra. Nu gör jag ju det för att det finns ett syfte. I’m on a mission. Jag måste hinna påverka these fuckers innan jag dör, säger han skrattande.
– Nu fattar jag alla människor som har arbetat för mänskligheten, så att säga. Shit man är så jävla självisk tills man har nån annans liv att bry sig om. Någon som liksom ska fortsätta efter att man försvinner. Allt jag gör formar barnen som i sin tur ska gå och ha huvudrollen i sitt liv.
Stämningen i rummet blir plötsligt lite tryckt och allvarlig. Den franska rappen pumpar i högtalarna. Jag frågar om det känns skrämmande, varpå han ger ett lite trevande svar.
– Nää. Men jo, men näää. Jag vet vad jag ska göra och jag kommer lyckas med det. Sen i hur stor utsträckning jag kommer lyckas med det vet jag inte. Jag ska i alla fall skapa en snäll trend i förortsmusiken hoppas jag. Det är många som också gör snäll musik från orten. Men det känns som att de blir allt färre.
Vi glider in på att prata om inställningen till livet och hur denna har varit väldigt tydlig och konsekvent ända sedan han var ung.
– Jag är nog väldigt, väldigt emot orättvisor sedan jag var liten på grund av massa situationer man hamnade i som barn. Som man fick ta sig igenom och de gav mig typ en större förståelse för människor och hur saker påverkar folk.
På albumet Allt jag har är just detta en röd tråd, och det blir uppenbart för lyssnaren hur autentisk Jacco är i sitt uttryck – denna gång på ett väldigt personligt sätt. Jacco beskriver att albumet gett honom själv tillåtelse och bekräftelse att öppna upp sig, något han menar har behövts länge för att han ska kunna skapa ny musik. Han lyfter framförallt spår tre, spåret som albumet är döpt efter.
– Låten beskriver en känsla som har varit överhängande i hela mitt liv, att man bara går och väntar på att någon ska komma och rädda en och ge en det här som man går och väntar på. Så att komma till insikt och bara ”shit det är ingen som gör det, man måste göra det själv” liksom. Det kommer inte bara att hända, du måste få det att hända.
Dessa insikter och känslor var även det som fick Jacco att vilja skapa ett album där han väljer perspektivet att prata till en yngre version av sig själv och att sätta ord på de saker som han hade behövt höra när han var ung. Och även om det inte var planen från början, mynnade dessa tankar och frågeställningar ut i musiken.
Varför tror du att det tog så lång tid innan du kände dig redo att dela med dig av allt detta på ett eget projekt?
– För jag har varit nojig och osäker på om jag verkligen kunde. Att vara del av en grupp och inte behöva axla hela det ansvaret. Jag blev för bekväm i Labyrint för att vilja göra solo. Jag är typ den mest osäkra sångaren jag vet. Det säger alla också i musikbranschen, att jag är fett osäker på min förmåga. Men det har släppt nu när jag börjat göra solomusik. Innan har jag alltid känt att jag bara lurar allihopa att jag kan sjunga. Men ändå så har jag alltid, alltid vetat att jag ska.
Hur känns det nu då? När du faktiskt gjort det?
– Jag vet inte. Det känns inte någonting. I fredags stängde jag av min telefon, låste in mig här hemma, spelade datorspel och bara låtsades som att världen inte fanns.
Vad var det du ville fly ifrån?
– Jag ville fly allt, allt. Jag vill inte höra någonting bra eller någonting dåligt eller någonting alls. Det är så jävla fragile. Tusen pers kan komma och säga till dig att du är skitduktig, men du kommer bara komma ihåg den där ena personen som sa “NÄ”. De vet inte hur mycket de betyder, det är därför jag gjort en grej nu alltså… I block a m*therfucker faster than a m*therfucker. Så här: jag bryr mig inte om någon – det här är min film!
Den där filmen verkar vara återkommande för Jacco. Både på ett personligt plan och i musikskapandet. Allt han gör och är del av kopplas på något sätt till filmen där han spelar huvudrollen och samtidigt är sin egna regissör. Men han är en väldigt ödmjuk sådan, med en stor respekt för andras filmer. Denna öppenhet gentemot andra och tron på sig själv är centrala aspekter i allt han gör. Efter att ha spunnit vidare på existentiella diskussioner och personliga anekdoter glider vi återigen in i snack om känslorna kring albumsläppet.
– Det är jättekonstigt att förklara, men jag hade absolut ingen hype i fredags när jag hade släppt det. Jag ville inte ta i det typ. Jag ville ingenting med det. Jag var klar och ville inte veta av det något mer. Det känns liksom uttjatat för en, och då känns det som att det känns uttjatat för alla andra också.
Vad händer 2022 då? Får vi se Jacco live?
– Ja, jag håller på att sätta ihop ett band med tunga musiker. Någonting som är tidlöst, någonting som man kan göra du vet, oavsett hur gammal man blir. Och jag vill göra det fett stort.
Han berättar upprymt om sina storslagna turnéplaner 2023, och att han ser fram emot att äntligen få uppträda live igen.
– Jag älskar live, jag älskar att uppträda! Jag vill bara ha det bakom mig innan jag dör. I’m gonna do it!
Det är mycket jag tar med mig från intervjun. Allt från att jag lärt mig nya Uppsalaspecifika ord som “Fny”, till att inspireras av Jaccos autenticitet och sättet han ser på sin plats här i världen. Och att tågen mellan Stockholm och Uppsala aldrig är pålitliga.
Jaccos debutalbum ”Allt jag har” är ute nu.
