Istornet är ett visuellt konstverk där beundran blir besatthet
När jag såg att Monsters of Film skulle ha en medlemsvisning av Lucile Hadžihalilovićs nya film Istornet, och dessutom bjuda in henne, signade jag upp mig direkt. Som jag hoppas att många redan vet har Hadžihalilović skrivit och regisserat ikoniska filmer som Innocence (2004) och Evolution (2015), men hon har även skrivit Enter the Void (2009) tillsammans med sin långvariga samarbetspartner Gaspar Noé samt producerat och klippt flera av hans filmer. Ni förstår då min entusiasm.
Stockholm är fortsatt kallt, men den förrädiska vintersolen har börjat titta fram under en vinter som i övrigt har varit en geopolitisk karusell (ingen rolig sådan dock). Jag tar mig till Klarabiografen, där ett bord är uppdukat med filmer och affischer från både Hadžihalilovićs, Noés och andra franska filmskapares verk. Med mig får jag en Irréversible-affisch och en dubbel-bluray med två av Hadžihalilovićs verk. Väldigt uppfriskande, egentligen är jag otroligt trött på allt digitalt. Innan filmen drar igång i salongen välkomnar Hadžihalilović oss, varpå hon understryker att vi inte ska analysera för mycket: “It is what it is”, menar hon.
I flera av Hadžihalilovićs filmer är ungdomens relation till vuxenheten central, och Istornet är inget undantag. Med avstamp i 1970-talet följer filmen Jeanne (Clara Pacini) som flyr från sitt fosterhem och hamnar bakom kulisserna på en filminspelningsstudio. Som fångad i en labyrint dras hon in i filmatiseringen av H.C. Andersens Snödrottningen – en berättelse hon har älskat sedan barndomen. Med fascination betraktar hon i hemlighet den vackra, men sargade, skådespelerskan som spelar Snödrottningen, Cristina (Marion Cotillard). Jeanne antar en annan identitet och börjar kalla sig själv för Bianca, och infiltrerar i samma veva produktionen som en statist i filmen. Hon gör allt för att komma Cristina nära, medan Cristina steg för steg absorberar Bianca, i ett maktspel där beundran och besatthet smälter samman.
På flera sätt påminner Istornet om filmer som Mulholland Drive (2001) och The Neon Demon (2016) i sin surrealistiska drömlogik med identiteter som glider isär och samman bortom verklighetens gränser. Filmindustrin framträder som ett slutet kretslopp, en mystisk värld där begär organiseras, fördelas och konsumeras – roller flyter samman, samtidigt som ambition och makt spelar ett oavbrutet, osynligt spel bakom kulisserna.
Berättelsen vecklar ut sig som en matryoshka-docka: varje dimension öppnar nya rum av speglingar och identitetsförskjutning. Filmen i sig projiceras på en silverduk inuti berättelsen – reflekterad och granskad av filmskaparna själva, något som för tankarna till 8½ (1963). Verklighet och fantasi glimmar i prismor och istappar, medan kameran fångar varje reflektion i detalj, vilket skapar en enorm, men samtidigt klaustrofobisk rumslighet.
När visningen är över bjuds vi i publiken in att ställa frågor, varpå jag ber Hadžihalilović att lyfta relationen mellan färg och narrativ i filmen, då det är ett särskilt bärande berättarspråk, även i hennes tidigare filmer. Hon framhäver färg som ett sensoriskt verktyg, ett sätt att skapa rytm, kroppslighet och atmosfär.
Rent visuellt är filmen inget mindre än ett konstverk, där varje detalj är noga kurerad, såsom Snödrottningens klänning, vilken någon i publiken noterar har subtilt broderade organ på sitt framstycke. Resultatet – från det hårda vita, via mörkare skuggtoner, till varmare toner och transparent vätska – fångar en is som har smält, en illusion som har upplösts och Snödrottningen som har förlorat sin kraft. Således är det estetiken, tillsammans med tydliga ljudliga reaktioner, som driver narrativet framåt, trots sparsam dialog och nästan ingen musik.
Hadžihalilović berättar också om Noés roll i filmen. Han spelar regissören som filmatiserar filmen i filmen – tydligen var hans enda krav när han skulle ta rollen att hans karaktär skulle få ha hår, ett subtilt humoristiskt inslag, något som också känns lite typiskt honom.
Min beundran för Hadžihalilović har definitivt vuxit när jag lämnar salongen, om än med ett hälsosamt avstånd, en svalkande distans snarare än Jeannes febriga besatthet. Hennes ödmjukhet gjorde ett starkt intryck på mig, och Istornet kan mycket väl vara hennes bästa film hittills, där skräck och skönhet elegant binds ihop. Filmen framhäver en kombination av vision, precision och känslighet, vilket gör henne till en av de mest intressanta regissörerna just nu.
