Istället för musiknyheter: en återblick i musikens historia
Idag tar vi en paus från Veckans singlar. Den här veckan blir det inga musiknyheter från vår sida. Istället djupdyker vi i musikvärldens historia.
Stora delar av den musik som var och en av oss konsumerar idag, och som vi skriver om och brinner för på KULT, har sitt ursprung i svart kultur. Vi kan inte uppmärksamma nya släpp om vi inte också letar oss tillbaka till dess rötter. Den här veckan pausar vi därför Veckans singlar och fokuserar istället på att sätta musiken i en historiskt kontext och uppmärksamma den kultur som gett upphov till så mycket av det som hörs i våra lurar dag ut, dag in.
Vi vill också bringa uppmärksamhet till alla de verk som aldrig fått se ljuset på grund av de rasistiska strukturer som ständigt tar liv & möjligheter från svarta personer i USA och världen över.
“For centuries, black music, forged in bondage, has been the sound of complete artistic freedom. No wonder everybody is always stealing it.” skriver Wesley Morris 14:e augusti 2019 i NY Times. Han utvecklar: “Loving black culture has never meant loving black people, too. Loving black culture risks loving the life out of it.” I sin artikel skriver han om hur all nästintill all den musik som anses vara vit — skapad av vita, konsumerad av vita — i grund och botten har hämtat sina viktigaste element från den afroamerikanska kulturen. Dessa element förbises sedan, approprieras, uppskattas och konsumeras utan respekt eller förståelse för dess rötter.
Gospelmusiken, som uppstod som ett resultat av slaveriet och den västafrikanska kulturens möte med europeisk kristendom, var en utav de första musikstilarna som gav uttryck för icke-vita upplevelser i USA. Gospelmusikern Pearl Williams-Jones beskrev under sin livstid gospel som ett av de tydligaste uttrycken för den svarta upplevelsen i Amerika. Santi Elijah Holley skriver i sin artikel Black Gospel Matters — Because Gospel Is Intrinsically Black att gospelmusiken på många sätt är den enda musikstilen som fortfarande fått stanna inom den svarta kulturen och porträttera den svarta upplevelsen – till skillnad från övriga musikstilar som snabbt approprierats av vit kultur. Han menar på att “Much of gospel music’s bond to the Black community owes to its twin messages of faith and deliverance that have sustained Black Americans in the long struggle for emancipation and equality”. Gospel är en musikgenre som är sprungen ur förtryck, rasism och våld, och vars tröst varit att sträcka sig mot hoppet och tron. Mahalia Jackson sa en gång att “Gospel songs are the songs of hope” och menade på att när man förlorade sig i sången så kunde ens börda lättas.
Gospelmusiken spreds från södra USA ut till landets övriga delar under den stora migrationen under 1900-talet, och det var där, i mötet med andra genrer som blues och jazz, som gospel blev en helt egen genre. Den religiösa musiken utmärkte sig starkt – både i kontrast till de andra, sekulära genrerna, och i kombination med dem.
Gospelmusikens glansdagar anses vara mellan 1940-1970, men dess influenser står sig starka: Gospel är närvarande i stora delar av såväl tidig som modern hiphopmusik (med The Game, Mary J. Blige, Chance the Rapper och Kanye West som några exempel) och i dagens soul- och R&B-musik. Gospelen gav upphov till ett oändligt antal andra genrer, där en av de tydligast influerade är just soul.
Soulmusiken har sina rötter i det amerikanska 50-talet, där Ray Charles och James Brown ses som pionjärerna för stilens kommersiella genombrott. Som en hybrid av den andliga gospeln och den mer sekulariserade R&Bn är soulen en sammansmältning av två grundläggande delar i svart musiktradition. Soulen uppstod ur att de tekniker, toner och texter som tidigare använts i gospeln för religiösa uttryck började tillämpas för att beskriva kärlek och ömhet som inte nödvändigtvis endast fanns inom en religiös kontext, utan även inom ett romantiskt eller sexuellt sammanhang.
Själva namnet på genren kommer ifrån en term som afroamerikanska musiker brukade använda sig av för att beskriva känslan av att vara svart i USA. Musikstilen reflekterade även mycket av den afroamerikanska identiteten och kulturen, och fungerade som ett sätt för många svarta amerikaner att känna tillhörighet och solidaritet med varandra inom det strukturella förtryck de utsattes, och fortfarande utsätts, för.
Idag är soul fortfarande fantastiskt och vid liv, och har bland annat präglat artister som Adele och Amy Winehouse. Idag är bland andra Sabina Ddumba, Seinabo Sey, Mapei och Alicia Keys några av de artister vars musik gör att soul fortsätter att flöda genom högtalare och hörlurar.
Att hiphop är en av dagens största genrer kan inte ha gått någon förbi. Drake — jordens kanske största musikstjärna — poppar ut en hit per kvartal, och i princip alla de största popstjärnorna har vid minst ett tillfälle använt inslag som är direkt kopplade till hiphopen. Genren började ta form i 70-talets New York, då DJ Kool Herc spelade breakdowns från disco- och funklåtar efter varandra, och på så sätt fick dansdelen i låtarna att pågå längre. Efter det började så kallade emcees — Masters of Ceremonies — toasta över breakdowns:en på samma vis som man då brukade göra i Jamaica, och rappandet utvecklades från dessa två metoder: en emcee som toastar/rappar medan ett beat pågår i bakgrunden.
Under 90-talet blev genren mer kommersiell — och mer rå — med akter som The Notorious B.I.G, Tupac Shakur, NWA och flera andra, som lyckades sälja politiskt laddade, verklighetsskildrande skivor som träffade en nerv i det amerikanska kollektiva medvetandet. Under 2000-talet lyckades Kanye Wests Graduation sälja mer än den legendariska gangsterrapparen 50 Cents album Curtis, och gjorde därför rappen mer tillgänglig för den delen av populationen som inte tyckte om hur hård gangsterrap var — det vill säga tog musiken till mainstreamsfären. När generationen som växt upp med internet började göra musik under decennieskiftet mellan 00- och 10-talet bröt bland andra Soulja Boy och Lil B ner de barriärerna som höll tillbaka mindre lyriskt tekniska rappare med sina banala, simplistiska låtar, och hiphopmusiken blev mer öppen för alla än någonsin. Resultatet blev då en allomfattande genre som är så uttrycksrik att den numera kan rymma precis vem och vad som helst. Det är därför inte konstigt att hiphopen numera finns i alla världens hörn, som här hemma i Sverige där rappen dominerar topplistorna.
Ur rap och hiphop har det utvecklats ett stort antal andra genrer. En av de största idag är grime.
Den garage- och jungle-inspirerade genren grime är idag inte längre en genre som är gömd på piratradiostationer och dansgolv. Med artister som Skepta och Stormzy har grime tagit sin plats i popkulturen trots att genren knappt har existerat i tjugo år. Artister som Skepta eller Stormzy fick däremot inte sitt genombrott genom stora skivbolag eller genom att kommersialisera sin musik, dem fick det genom dvd:er, freestyles på piratradiostationer och lokala clashes och freestyle-event. Grime har varit en plattform för rasifierade britter att få sina röster hörda genom musik. Till och med namnet grime kommer från grimy som betyder sotigt eller smutsigt, vilket var den verkligheten som skildrades i rapparnas texter.
Grimes popularitet har, likt den amerikanska hiphopen, med tiden även gett plats åt en mängd andra genrer grundande av rasifierade britter. I artikeln Grime, Afro Bashment, drill… how black British music became more fertile than ever skriver Yomi Adegoko “black British music as a whole could not be in a better position. As previously niche artists navigate a period of flux and increased visibility., the diversity lies not just between individuals, but within each track.” Genrer som drill, med dess tyngre och mörkare produktion, och afro bashment, med inspiration från dancehall och afrobeats, har öppnat upp portarna för vad brittisk musik kan vara för resten av världen och den brittiska förortens röst har aldrig tidigare varit högre.
Även house har sina rötter i icke-vit kultur: Den klassiska historien om hur housemusiken demokratiserade New Yorks dansgolv startar 1978, när polisen stormade discoklubben Studio 54 på Manhattan, ägarna greps för skattebrott, och dansgolven fick flytta till andra ställen. I själva verket är det kanske inte så enkelt att hitta en enskild utlösande faktor för housemusikens framväxt. Men att “house was born from the ashes of disco”, av HBTQ+-, latinamerikanska och afroamerikanska communityn i USA på 70- och 80-talet, kan vi enas om.
I täten var bland andra två DJs från Chicago, “The Godfather of House Music” Frankie Knuckles, och hans vän Larry Levan, som på sin klubb The Warehouse i Chicago (som mycket väl kan ha bidragit till att namnge genren) introducerade nya sätt att mixa disco, då de försökte hålla den allt mer utdöende discon vid liv och därmed pigga upp den (The History Of House Music). Det var också här termerna “producent” och “DJ” blev allt mer sammansmälta, då många DJs, för att kunna spela på rejält begränsad utrustning, började spela in sekvenser av låtar och manuellt loopa dem med kassetter. Men det stora genomslaget för genren kom på 80-talet, när syntar, samplers och trummaskiner ordentligt introducerade det 128 bpm snabba 4/4-kompet, som varit grundläggande i nästan all dansmusik sedan dess.
Rock’n’roll i sin tur associeras idag med akter som The Beatles, The Rolling Stones, Oasis och ‘The king of rock and roll’ – Elvis Presley. Genrens svarta historia sträcker sig dock klart mycket längre än vad populärkulturen oftast visar. Little Richard, en av genrens pionjärer, sa i en intervju med Anthony Curtis för Time Magazine “It started out as rhythm and blues / There wasn’t nobody playing it at the time but black people”. Little Richard, låtskrivaren och artisten bakom låtar som Tutti Frutti och Long Tall Sally, är idag prisad för sin musik och för hans bidrag till amerikansk popmusik men på 1950-talet blev de tidigare nämnda låtarna kända genom covers av vita artister som Pat Boone.
Sister Rosetta Tharpe är det närmaste man kan komma till en grundare av rock’n’roll. Som självlärd gitarrist övergick Tharpe från att vara gospelsångerska till rock’n’roll och la grunden för genren. Gayle Wald, författaren till boken Shout, Sister, Shout! The Untold Story of Rock-and-roll Trailblazer Sister Rosetta Tharpe, sa till ett filmteam “When you see Elvis Presley singing songs early in his career, I think you [should] imagine, he is channeling Rosetta Tharpe. It’s not an image that I think we’re used to thinking of in rock and roll history. We don’t think about the black woman behind the young white man.” Rosetta Tharpe blev 1993 invigd till The Rock & Roll Hall of Fame.
Rock’n’roll är ursprunget till mycket av dagens pop och rock. Utan rock’n’roll hade The Beatles aldrig funnits, utan The Beatles skulle Oasis inte ha blivit till och utan Little Richard skulle inte senare artister som Rick James eller Jimi Hendrix ha utvecklats. Även band som Queen och Nirvana som i sig har inspirerat och skapat andra genrer, var inspirerade av musik som har sina grunder i rock’n’roll.
Popmusiken i sin tur har alltid varit en abstrakt genre, en komprimering av hur den rådande kulturen ser ut för tillfället. En självklarhet är dock att svarta musiker alltid haft en stor påverkan på utvecklingen av popmusiken, hämtat influenser från mindre genrer och breddat synligheten av dessa i det allmänna rummet.
En av de största artister genom tiderna är förstås The King of Pop, Michael Jackson. Hans karriär började som yngligen i bandet The Jackson 5, en av många Motown Records-akter som integrerade soulen, funken och inte minst RnB (rhythm and blues) in i den, till största del, vita musikscenen. Idag har vi grundaren av skivbolaget Berry Gordy Jr. att tacka för den enorma mångfald dagens popmusik besitter. Akter som Michael Jackson, Whitney Houston, Prince och Janet Jackson kan idag betraktas som mallen för vad en global popstjärna är, och deras musik lever vidare och inspirerar en oändlig mängd artister än idag.
Utöver ovan nämnda genrer har vi såklart jazzen, som utvecklades i New Orleans, USA, i början på 1900-talet. Jazzen bygger till stora delar på improvisation och började som dansmusik (det var först på senare år som jazz utvecklades till en stillasittande föreställning), och dess influenser har satt stora spår på musikvärlden. Friheten som jazzmusiken erbjöd var viktig såväl socialt och politiskt som musikaliskt, och artister som Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och Charlie Parker är några av jazzmusikens mest framstående namn. Jazzmusiken var också, tillsammans med bluesen, vad som gav upphov till rythm and blues, det vill säga R&B – genren som präglar nästintill varje poplåt som släpps just nu.
Den här artikeln skulle egentligen kunna fortsätta hur länge som helst. Idag genomsyras nästintill alla musik som vi lyssnar på av element som från början har hämtats från svart kultur. Listan kan göras lång. Vi har försökt att skapa en översikt över en del av musikhistorien, men säkerligen finns det en del som vi har missat. Låt oss gärna veta. Vi kan alltid nås på red@red.kultmagasin.se!
