Istället för Bokmässan: Uzbekistan

Internationella schackförbundets förre president, Rysslands tidigare vice premiärminister Arkadij Dvorkovitj, tvingades avgå när han sattes på EU:s sanktionslista. För två veckor sedan valde förbundets generalförsamling den kazakiske affärsmannen Timur Turlov som ersättare, enligt rykten efter att delegaterna inte förstod hur valsedlarna fungerade.

Medan minglet minglade och klägget kläggade på Bokmässan skickade vi Albert Tullberg Nygren – skribent och Sveriges främsta fairplay-expert i schack – till Uzbekistan.

Det här är hans rapport från schack-OS 2026.

---

Bara en enda gång har jag varit på Bokmässan. Det var 2024 och min dåvarande folkisklass åkte upp tillsammans från Nässjö över helgen. Tråkigt nog skulle det bli så att min mormor låg för döden den helgen, bara några stationer bort med spårvagnen, så jag var inte inne på mässan i mer än kanske sammanlagt fyrtiofem minuter. Jag hann besöka ett samtal med Stefan Lindberg tillsammans med de andra tre personerna i Göteborg som inte lyssnade på Christer Fuglesang i montern intill, samt någon programpunkt hos Expressen där det enda jag kommer ihåg är att Stig Larsson pratade om att han brukade läsa den tryckta tv-tablån längst bak i tidningen.

Jag kan inte ens minnas att jag pratade med någon där. Ännu mindre tog jag mig in på någon kreddig efterfest. Det lilla jag hann med räckte dock för att inse att Bokmässan inte är till för mig. Därför (eller ja, faktiskt av helt andra skäl) valde jag i år att sätta mig på planet till Uzbekistan i stället. 

Uzbekistan! Vilket spännande resmål! Så kanske ni säger – och så tänkte nog jag också först – men faktum är att jag har hamnat på en plats som är precis som Bokmässan. Jag bor och vistas i en stor inhägnad på kanske en gånger tre kilometer, där allt som finns är en stor mässhall och åtta absurt dyra hotell som ligger glest utspridda runt en lång kanal som i vanliga fall verkar användas för att träna rodd. Precis som i Göteborg pågick här till och med i söndags ett stort evenemang. Den enda skillnaden är att det i stället för litteratur- och mingelintresserade kulturskribenter rör sig om tusentals schackspelare som kommit hit från hela världen för att spela OS.

Hur jag hamnade här är en lång historia, men på något sätt har jag fått jobb som fair play-expert. Det betyder att jag ska se till att ingen fuskar. Det är lite som att någon skulle ha som uppgift att gå runt på mässgolvet och säga till folk från olika förlag att de inte får prata med varandra – och folk blir lika sura. Jag må inte vara Emil Persson eller Stefan Holm, men nog har jag haft en rad heta ordväxlingar med kaptenerna för länder som Kanada, Förenade Arabemiraten och Sydsudan. Maldivernas lagkapten var däremot en mycket vänlig äldre man i safarihatt som mest gick omkring i tävlingshallen och bjöd på rätt så goda mintpastiller ur en plåtask. Honom tyckte jag om.

Största skvallret från schack-OS? I går sågs Sveriges främsta schackspelare Nils Grandelius sitta i baren på mitt hotell och prata med någon som jag tror var från Schweiz. Maltas landslag fick nog av den dåliga organisationen, hyrde en minibuss och drog till Tasjkent. Och just det, det internationella schackförbundet har valt en ny president också. Den förra, Rysslands tidigare vice premiärminister Arkadij Dvorkovitj, tvingades avgå när han sattes upp på EU:s sanktionslista. I helgen möttes schackets generalförsamling i ett av de lyxigare hotellen på området och valde den kazakiske affärsmannen Timur Turlov som hans ersättare – dock först efter en andra valomgång eftersom flera delegater enligt uppgift inte förstod hur valsedlarna fungerade. Dvorkovitj själv har jag flera gånger sett vandra omkring här.

Det tråkigaste med att vara här är att det verkligen inte går att ta sig härifrån. Området ligger ungefär två mil från centrala Samarkand och är omgärdat av höga staket och militärpolis, som förstärker intrycket av att vara instängd i en lite för trång bubbla. Man kan såklart ta en taxi, men jag har inte lyckats få YandexGo att fungera på min telefon och har ändå haft ganska begränsat med tid innan jobbdagarna börjat. Det enda man kan göra här, utom att vara på schack-OS, är att promenera runt roddkanalen. Då kan man se andra som gör samma sak. Alla är schackspelare, för jag är som sagt instängd med tiotusen schackspelare. Häromdagen gick jag in i den ukrainska schacklegendaren Vasyl Ivantjuk nere vid vattnet. Han var lätt att känna igen, för han hade på sig en tröja där det stod ”IVANCHUK”.

Schack-OS har sin egen Bokmässan by Night: Bermudafesten. Historien bakom lyder som så att Bermudas landslag aldrig haft några sportsliga framgångar, så de har satsat på att ordna schackvärldens bästa fest vartannat år i stället. För två år sedan hade de hyrt in sig i vad min kollega sa var en av Budapests bästa nattklubbar, och det märktes. I år var jag vrålsjuk och orkade inte ta mig dit, men från vad jag hörde var det dött, dyrt och dötrist.

Ytterligare en likhet med Bokmässan är att det är samma människor som kommer hit gång efter gång. Nästan alla jag pratar med vet exakt hur många olympiader de har varit på, och ofta är det typ tretton. Fler än en gång har jag fått höra anekdoter från olympiaden i kalmuckiska Elista 1998, där spellokalen inte var färdigbyggd dagen innan spelstart. Det här var min andra olympiad, och jag märker redan till min förskräckelse hur jag börjar släppas in på insidan. Nästan alla ansikten är bekanta, och jag börjar bli bekant även för dem. I går kom en man jag aldrig pratat med fram till mig och sa att jag blivit så mycket vänligare sedan Budapest -24. Så djupt in i Bokmässan kommer jag nog aldrig komma.

Det ska bli väldigt skönt att komma ur denna bubbla. Idag är det måndag, och jag ska efter två veckor äntligen byta hotell och flytta in till stan. I dag ska jag utforska Samarkand på riktigt. I morgon åker jag över gränsen till Tadzjikistan, till ett område med sjöar som heter Haft Kul. Jag kan alltså svara samma sak efter schack-OS som efter Bokmässan:

– Har du haft kul? 

– Nej, men jag har varit där.