Isabella Nilsson får en att vilja slita ut varenda sida
Isabella Nilsson är återigen bokaktuell. I sin nya bok synar hon skrivandet som besatthet och totalt livsvillkor. Vilma Wirenhed läser en bok där den dagboksliknande formen och det kompromisslösa språket gör läsningen lika drabbande som svår att värja sig mot.
“Den skrivande isolerar sig i ärendet att formulera orden som ska förmå bryta hennes isolering. Men den läsande vänder sig till det skrivna inte för att bryta den skrivandes isolering utan för att uthärda i sin egen.”
Orden väcker den oerhört sällsynta impulsen i mig att stryka under. Eller stryka över. Kanske slita ut sidan. Jag är glad att jag inte gör det, för hade jag slitit ut allt som slog an i Isabella Nilssons Om varmhållning av levande döda hade jag inte haft mycket mer än två tomma pärmar kvar.
Isabella Nilsson är poet, författare och översättare. Hon har gett ut flera böcker, bland annat den omtalade och prisbelönta Nonsensprinsessans dagbok, och fjolårets uppmärksammade Tomhet och ömhet. Hennes nya bok, utgiven på Ellerströms förlag, består av elva stillsamma texter där jaget hyr lägenheter, bjuder in älskare, skriver i sin anteckningsbok, gör besök i andra författares verk och slumrar, lätt sederad. Texterna, utspridda över olika årstider och med till synes olika teman, hålls samman av domnandet, dvalan, passionen och det ofantligt hopplösa i att skriva.
Om varmhållning av levande döda är en nätt bok på 121 sidor och går rent omfångsmässigt att läsa på en kväll. Jag säger omfångsmässigt, för trots det låga sidantalet är det inte en bok man skyndar sig igenom. Den är tät, fylld av associationer och tankesprång som tvingar läsaren att stanna upp, och är genomdränkt av mörker. Jaget ser sig själv dö i sina drömmar, natt efter natt, funderar över språk och avlivning på kliniken för våldtagna och och isolerar sig, både i lägenheterna och i skrivandet.
Kanske begår jag läsarens dödssynd när jag gång på gång likställer berättarjaget med personen Isabella Nilsson, men till mitt försvar menar jag att boken också bjuder in till det. Redan i de inledande meningarna diskuteras det egna namnet, och den essäistiska och dagboksliknande formen suddar ut alla gränser mellan fiktion och verklighet. Hela boken framstår som en lång, djupt personlig essä där man trots bristen på regelrätta dikter tydligt märker att författaren är poet. Det är precisionen och uppfinningsrikedomen som gör att jag lika gärna läser analyser om nonsens i Ekelöfs dikter som beskrivningar av hur författaren slänger pizzakartonger och äter minivattenmeloner. Kanske är det för att ändå lämna utrymme för fiktionen som man har valt att inte genrebestämma boken med ord som “roman”, “diktsamling” eller ens “essä” – förlaget kallar det helt enkelt för en “uppgörelse”.
En sådan här svårdefinierad bok är onekligen mest intressant när den är skriven av en person man redan nyfiken på. Särskilt när det gäller den mediaskygga Isabella Nilsson. Men textens kvalitet har ingenting att göra med att den är skriven av en erkänd författare. Ordet som gång på gång kommer till mig är avskalad. Avskalad delvis i bemärkelsen stillsam och kort, men främst i bemärkelsen blottad. Författaren blottar sig för läsaren, berättar sådant man inte vill inse. För trots att boken berör en mängd olika ämnen – diverse författarskap och älskare, språk och trötthet – behandlar den allra främst skrivandet och vad det innebär. Skrivandet som besatthet, som sjukdom, som missbruk. Nilsson skildrar en person som maniskt antecknar i sin anteckningsbok, och skriver: “Ingenting väsentligt skiljer en författare från en heroinist”.
Huruvida boken är “bra” känns oväsentligt. Dess styrka ligger någon annanstans: i kompromisslösheten och i språket, där varje mening pendlar mellan lekfullhet och nattsvärta. Istället för ordlekarna hennes poesi är känd för är hon mer samlad, mer sorgsen. Det betyder inte att det inte fortfarande är roligt, men här finns humorn i Nilssons skärskådande blick och oväntade iakttagelser. Trots sin fragmentariska form känns Om varmhållning av levande döda varken hastigt ihopslängd eller framtvingad. Den är spretig men genomarbetad, och dagboks- och essäformen tillåter ett fritt associerande utan att det blir svårt att följa.
Boken är så självklart ärlig i vad den påstår om skrivandet och livet, vare sig man vill det eller inte. Hur de inte kan samexistera, och ändå gör det. Att skrivandet är ensamt. Hur instinktivt sant det känns när hon skriver: “Det är inte som att jag inte vetat ganska länge att jag snart måste välja. Att skriva eller att älska.”
Detta bådar förstås inte gott för mitt eget liv (eller ickeliv, som skrivandet för Isabella Nilsson verkar innebära). Men då har jag åtminstone den här boken att trösta mig med. För Om varmhållning av levande döda är en bok som paradoxalt nog får mig att vilja skriva, som får mig att känna att jag måste skriva. Kanske betyder det att jag redan valt.
